Sidor

30 april 2009

Tematrio: böcker om böcker

Lyran har också en rolig tematrioutmaning: Berätta om tre favoritböcker som handlar (åtminstone i viss mån) om läsning! Många har berättat om böcker om läsningens glädje, så jag tänkte att jag vinklar till det lite och berättar om tre böcker som handlar om farlig läsning.

1. 1984 av George Orwell lär vara den bok som flest personer ljuger om att de har läst, men jag har faktiskt läst den alldeles nyligen. Winston brinner av längtan att uttrycka sitt hat mot Storeror och drömmer om den underjordiska motståndsrörelsen som kanske finns. Tillslut får han, på hemlig väg, en mycket förbjuden och farlig bok som avslöjar sanningarna om samhället omkring honom. Läsningen av den visar sig dock vara ödesdiger.

2. Rosens namn av Umberto Eco, har jag däremot inte egentligen läst, men jag har sett den fanastiska filmen många gånger. Mordgåta i medeltida klostermiljö där en viss fördärvlig bok kan leda till döden för den som vågar läsa den.

3. Madame Bovary av Gustave Flaubert läste vi på gymnasiet och diskuterade lektion efter lektion. Emma Bovary är en romantisk drömmare. Hennes myckna läsning av kärleksromaner i sin ungdom får till följd att hon får orealistiska förhoppningar om livet och kärleken, vilket så småningom leder till olycka, ruin och död.

Gårdagens biblioteksskörd

Sista kulan sparar jag åt grannen är nästa bokcirkelbok. Kafka och Solzjenitsyn hör till Lyrans jorden runt-utmaning, som jag tänkte försöka mig på. Mare Kandres sista roman slank ner med anledning av morgondagens dokumentär. Woolfs Orlando är en av mina favoritfilmer, så nu lyssnar jag igenom bokförlagan. Lessings Det femte barnet blev jag nyfiken på efter en elevrecension. Första trädboken är till mina och fyraåringens skogspromenader och Hantverkarguiden till mig och maken, som båda är noviser på området och har ett skruttigt hus.

29 april 2009

Dorian Grays porträtt

Jag har lyssnat på Richard Wolffs uppläsning av Oscar Wildes klassiker Dorian Grays porträtt. Wolff läser bra; rösten passar för berättelsen, men den är så låg och mullrig att det ibland är svårt att höra, speciellt om man fixar och stökar i köket samtidigt. Vissa delar av boken var verkligen långtråkiga, så jag tog de skramligare delarna av disken då! Läste på wikipedia (denna aldrig sinande källa till oomkullrunkeliga sanningar) att den första versionen av romanen inte innehöll dessa tradiga delar. Det förklarar att de kändes onödiga för historien.

Själva grundintrigen däremot är ju intressant och fascinerande, laddad med symbolik. Dorian är ung och strålande vacker. Han får sitt porträtt målat och blir alldeles ifrån sig när han inser att han kommer att åldras men porträttet kommer alltid att vara lika vackert, och uttalar en önskan om att det vore tvärtom. Det blir som han önskat, och han märker snabbt att allt han gör i livet sätter spår på porträttet, men inte på honom. Därför kan han leva ett liv i sus och dus och härlig synd utan att någonsin ta skada. Ungdomskult och därmed viljan att stoppa åldrandet är ju alltjämt ett aktuellt ämne. Tanken att en människas onda gärningar sätter spår i hennes yttre kan också ge upphov till diskussion. Förknippar vi fortfarande skönhet med godhet, med den självklarhet som Dorian Grays omgivning ser oskuld i hans evigt unga ansikte?

Det märks att Wilde är dramatiker. Han skriver pratscener med scenanvisningar, och jag tänkte flera gånger att den skulle göra sig bra på scenen, och ännu bättre på film. Jag har inte sett någon filmatisering, men antar att det säkert finns flera. (googlar lite) Jaha, hoppsan! En ny på gång, tydligen.

Wildes "wit" är härlig i små doser, men Dorians vän Henry, som också är den som från början leder honom in på den breda, syndiga vägen, blir lite för mycket. Som verklig person skulle man inte stå ut med honom i tio minuter. Han måste göra allt till ett kvickt skämt. Mycket av hans kvickheter och pikar gentemot adeln går mig förbi, är jag rädd. Eller, egentligen är jag väl glad att jag inte känner igen Wildes bitska beskrivning av engelsk överklass. Jag antar att hans samtid dock skrockade gott åt den.

En kul detalj är att Dorians syndfulla leverne aldrig beskrivs explicit, utan bara omtalas med värdeladdade omdömen. Man får gissa sig till vilka ohyggligheter det är som han hänger sig åt, men för en modern läsare torde det vara uppenbart att det handlar om en hel del homoerotiska äventyr. Vi får också veta att Dorian läser en bok som beskriver de mest fasansfulla synder, men inte heller där får vi några smaskiga detaljer! :-)

Det är roligt att ha läst berättelsen, och få ut lite mer av den än det jag kände till innan (tavlan åldras, Dorian förblir ung).

En bok jag inte vill läsa


28 april 2009

Original eller översättning?

Jag lyssnar på Jonathan Safran Foers Everything is illuminated på originalspråk, och jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska fortsätta med det eller låna den på svenska. Jag förstår, men inte så bra som jag skulle vilja. Jag vill inte missa bitar av historien, eftersom den är fantastisk, men risken är att jag missar ännu mer vid en översättning. Do you want to know why? I will explain why (som Alex i boken säger mest hela tiden! :-)).

Den här boken måste vara en översättares mardröm - eller kanske en översättares ljuva dröm om en riktig utmaning? Delar av historien är berättad av Alex från Ukraina. Han använder en minst sagt märklig engelska, som jag antar består en hel del av direktöversättningar från ryska men också av felaktigt uppfattade ord, uttryck och ordbildningar. Jag vet inte om Foer pratar ryska, eller om han hittat på alla intressanta och roliga vridningar av Alex' engelska, men om vi nu antar att han faktiskt kan ryska så har han gjort ett otroligt bra jobb med dessa partier. Det fina är att det felaktiga ofta blir roligt, typ: "My grandfather used to work, but now he is retarded". En översättare måste alltså hitta ord på svenska, som kan tänkas vara direktöversättningar från ryska, och som blir till ordvitsar på svenska, samtidigt som de motsvarar det faktiska innehållet i originalet. *puh* Jag måste nog ändå låna den på svenska, bara för att se hur översättaren har löst det hela!

Det bästa med att ha den här berättelsen på ljudbok är att man får den med en skön rysk brytning!

27 april 2009

Mare Kandre

På fredag ska jag inte missa att se dokumentären om Mare Kandre. Jag har läst tre av hennes romaner (Quinnan och doktor Dreuf, Djävulen och Gud, Bestiardium) , och så några noveller. Hon skriver... förlåt, skrev fantastikt. Förskräckligt att hon skulle gå bort så tidigt.

Quinnan och doktor Dreuf är favoriten! Den är underbart rolig och träffsäker. Ett måste för alla som är intresserade av feminism och psykologi.

25 april 2009

Nässelsoppan!

Jag har sällan lagt ner så mycket jobb för att laga en maträtt. Men det var roligt, och blev gott! Var ju tvungen att plocka fram lite finporslin också, för det högtidliga inmundigandet.