Sidor

12 maj 2009

Dagens tidshopp

En rolig detalj från Orlando (som jag trots allt fortsätter att lyssna på) är att ordet star-träck förekommer! :-)

Omläsning

Veckans tematrio hos Lyran handlar om omläsning: Berätta om 3 böcker/texter/serier du läser om och om igen. Jag är inte någon stor omläsare, eftersom jag läser ganska långsamt, men några favoriter har i alla fall fått mer än en omläsning:

Hemlängtan av Michelle Magorian måste självklart komma först. Jag var kanske 10-11 första gången jag läste och älskade den. Sedan kunde jag plocka fram den för att läsa någon riktigt bra scen, en liten bit in i boken, bara för att fullständigt fastna och bara stoppas av bakre pärmen.

Den långa flykten av Richard Adams läste jag också i 11-12årsåldern första gången. Det var pappa som rekommenderade mig den och jag minns att den låg i bakrutan på bilen länge, länge när jag fastnade i de första kapitlen. När jag väl kom in i den var jag som förtrollad och det slutade (märkligt nog) med att jag skaffade en kanin. Vid omläsningarna har jag nog hoppat över El-ahrairah-sagorna ibland, men själva äventyret är i en klass helt för sig själv. Åh, jag längtar efter den nu när jag skriver! Senaste omläsningen var när jag läste den högt för maken, vilket måste ha varit 6-7 år sedan. Den tecknade filmen har jag iofs sett sedan dess, och den är faktiskt riktigt bra, på ett sätt som ju filmade favoritböcker sällan är.

Quinnan och Doktor Dreuf av Mare Kandre, som jag ju har nämnt tidigare, får knipa tredjeplatsen. Den är ett lyckopiller! Ett tag hade jag planer på att göra den till ett teatermanus, så då läste jag den om och om igen. (Nu har visst någon annan gjort det!)

10 maj 2009

Tankar om ljudböcker i allmänhet, och den jag just nu lyssnar på i synnerhet

Hur går det egentligen till när någon läser in en bok? Gör man det själv, eller finns det någon ljudtekniker med som sköter knapparna? Görs det många omtagningar eller använder man vanligtvis den första inspelningen? Hur många arbetstimmar ligger bakom en tiotimmars uppläsning av en bok? Läser skådespelaren igenom texten innan hen spelar in?

Dessa funderingar snurrar just nu irriterat omkring i mitt huvud samtidigt som jag lyssnar på Ewa Frölings uppläsning av Virginia Woolfs Orlando. Jag stör mig så mycket på den att jag kanske inte ids lyssna klart, mest för att det är trist att förstöra en stor berättelse med denna rent ut sagt usla uppläsning. Om och om igen blir det så uppenbart att Fröling inte läst igenom det hon ska läsa upp, eller inte förstår vad det är hon läser. Hon ger sig på en mening, som hon tror har en viss innebörd, men som visar sig få ett annat slut än hon tänkt sig. Betoningar läggs på fel ord, intonationen är... fel, helt enkelt! Jag skulle inte säga något om det var en skolelev som fick ett papper i sin hand och genast ombads att läsa högt, men detta är ju en utbildad och erfaren skådis som får betalt för att läsa upp en text på ett, om inte förträffligt så åtminstone begripligt sätt! Dessutom stör jag mig till vansinne på hennes teatrala röst. Hade jag betalat pengar för boken hade jag nog begärt dem tillbaka.

För visst måste man väl ändå kunna begära att skådisen läser igenom det hen ska läsa upp? Och visst borde man rimligtvis göra en omtagning om det blir alldeles knasigt? Och finns det ingen som lyssnar igenom materialet innan det mångfaldigas? Hur kan t.ex. Jan Waldekranz i sin uppläsning av Da Vinci-koden flera gånger få säga korg-gosse i stället för korgosse, utan att någon rättar det? Jag menar, ok om inte Waldenkranz själv någonsin stött på detta ord och missuppfattar uttalet, men lyssnar ingen annan igenom (den visserligen 19 timmar långa) uppläsningen?*)

Nä, tacka vet jag författaruppläningar. De vet vad de ska säga och hur det ska sägas. Torgny Lindgrens uppläsning av Dorés bibel är ett lysande exempel. Men, det finns alltid undantag, som Toivo Pavlos uppläsning av Loranga, Masarin och Dartanjang, eller Jeff Woodman och Scott Shinas mästerliga uppläsning av Everything is illuminated, som jag inom kort ska blogga om.

---

*)En annan favorit på samma tema är förresten killen som sydde saker i ett pyssel-barnprogram (tror jag att det var). Han hade klippt isär en nalle och skulle sy fast armar, ben och huvud på ett teddytyg för att göra en fuskbjörnfäll, och så säger han; "Jaha, så lägger vi ut exkrementerna här i hörnen." Så det kan bli när man ska svänga sig med svåra ord! :-) Men det inslaget måste ju ha gått igenom flera instanser innan det sändes. Internskämt, eller?

Vad skriver jag egentligen?

När jag läser föregående inlägg tycker jag att det låter väldigt negativt och nästan lite föraktfullt. Det var verkligen inte min intention! Jag tycker om att lyfta fram sådant som böcker får mig att börja fundera kring, och då kanske jag låter hård och ifrågasättande? Som vanligt är det svårare att hitta rättvisande beskrivningar av det positiva. Jag är inte så förtjust i ordet "bra" som omdöme om en bok. Det säger inte särskilt mycket.

07 maj 2009

Glasfåglarna och Mosippan

Jag lyssnade på en författaruppläsning av Glasfåglarna. Eftersom texten är väldigt talspråklig lämpar den sig väl för uppläsning och Elsie Johansson kan sin berättelse i hjärtat, det hörs. Jag föredrar verkligen författaruppläsningar framför skådespelarinläsningar (med lysande undantag, naturligtvis). Det flyter så bra, man tänker inte alls på uppläsaren. Eller så tillför berättarrösten en djupare förståelse för texten, en lättare avkodning, en tolkningshjälp.

Nu är inte just den här boken särskilt svårtolkad, men jag kan tänka mig att tonen kunde ha blivit en annan om jag läst den själv, och det hade varit synd. Fortsättningen, Mosippan, lånade jag i bokform eftersom ljudboken inte fanns inne just då. Men eftersom jag hade lyssnat på första delen så följde rösten med mig även i den andra delen, så att också den på sätt och vis blev författaruppläst, fast i mitt huvud. Jag visste hur mamman skrattade, hur de dialektala orden skulle uttalas och hur Nancys lite buttra kommentarer lät.

Berättelserna kretsar kring Nancy, som i första boken är 13-14 år och i den andra 16-17. Hon lever under fattiga förhållanden på landsbygden i Uppland (tror jag att det är) och ägnar mycket av sin tid åt att fundera på och gissa sig till vad andra tycker och tänker om henne och hennes familj. Hon tycker sig veta att de, Tå-Pelles, är en visa på bygden: uttittade, skambefläckade, nedvärderade. Vi får inte så mycket till bevis för att det faktiskt är så som bybor och kamrater ser på familjen, men Nancy är ändå övertygad. Det blir viktigt att hålla ihop, att inte tappa i stolthet, att inte skämma ut sig ännu mer. I den andra boken märker man också hur mindervärdeskomplexet påverkar självbilden; är det inte larvigt att hon går hemma och studerar, hon som är så gammal? Vem tror hon att hon är? Den självömkande storasystern Betty, som tidigt fastnat i livet med barn hon inte vill ha och en man hon aldrivg varit kär i, hjälper henne förstås på traven med anklagelser och missunnsamhet. Men ändå känns det som om självbilden främst målas upp av Nancy själv. Och så är det väl ofta i verkliga livet.

Glasfåglarna har en mer sammanhållen intrig, med en sorts gåta som ska lösas kring den andra storasystern, medan Mosippan mest kretsar kring Nancys inre och yttre mognad och rörelse bort från barndomen, bort från föräldrahemmet (fast hon fortfarande bor hemma) samt drömmen om ett annat liv, ett bättre liv, en värdighet. Böckerna är inte omtumlande eller nyskapande. De passar in i den svenska arbetarlitteraturtraditionen och ger en levande bild av 30/40-talets Sverige på landsbygden, och av en ung flickas grubblerier och drömmar. (De senare, ska tilläggas, känns mer allmängiltiga än 40-tal, Sverige, landsbygd.)

Återigen, som med Mig äger ingen, slås man av värmen och kärleken mellan familjemedlemmarna (nåja, inte mellan alla, men i alla fall mellan Nancy och mamman) under povra förhållanden. Jag menar inte att det är överraskande att fattiga människor älskar varandra, men det är fascinerande hur långt man kan komma med kärlek och värme, hur mycket viktigare det är än materiell standard. Och inte heller där gör jag mig några illusioner om att materiell standard inte påverkar människors känsloliv och sociala förmåga, för det händer nog alltför ofta. Och kanske blir bilden av mamman som blir så till sig av glädje för en porslinskanna med blommotiv, eller hushållets första köpeblombukett romantiserad. Jag tänker: tänk om man ändå fick glädjas så! Tänk om man kunde uppskatta små saker på det sättet! Och ändå önskar man sig ju inte armodet som är upphov till den exotiska entusiasmen.

Det här med klass och klassresor och klasstolthet och klasskam är ett intressant ämne, outtröttligt intressant och omöjligt att helt få rätsida på. Som det här med normer och sociala koder. Nancy och hennes familj känner sig bortkomna i vissa sammanhang, när "fint folk" träffas och de ojar sig över om besökare till deras hem ska tycka att det duger åt dem. Jag tror inte att de någon gång tänker på att det kan fungera på samma sätt från andra hållet: att någon "finare" skulle kunna känna sig bortkommen hos dem, inte känna till koderna, inte hänga med i jargongen, inte komma in i gemenskapen. Även en arbetargemenskap kan vara uteslutande, men det kallas ofta för stolthet, i ordets mest positiva bemärkelse. (Nu tycker jag inte att det är utmärkande i den här boken, eller att stoltheten inte är befogad, utan det var en tanke som väcktes, i.o.m. mitt eget medelklasskomplex. Det är sällan man läser om någon som med stolthet beskriver sin medelklassuppväxt, liksom. Där förlöjligas gärna radhusidyllerna.)

Sista delen i serien ska jag nog spara lite, så får det bli ett kärt återseende den dagen!

06 maj 2009

Förklaringar till tystnaden

Jag läser i stället för att skriva, vilket är bra för läsningen, men trist för bloggen! Dessutom är bärbara datorn inlämnad på service, så det blir lite bökigare än vanligt att surfa.

02 maj 2009

Mare Kandre - Det är jag som är ett geni!

Dokumentären av Mare Kandre var otroligt fin! Se den på SVT play om du missade den. Jag blev så sugen på att läsa alla hennes böcker. Jag hade faktiskt inte någon koll alls på Mare Kandre som person tidigare. Jag var för ung för att lägga märke till uppmärksamheten kring hennes debut 1984 och när jag har läst hennes romaner har jag bara noterat namnet, fotografiet och hennes unga ålder. Böckerna låg mig ändå såpass varmt om hjärtat att jag sörjde hennes tidiga död.

Det var intressant att i dokumentären få veta mer om Mare som person och fascinerande att få se vilket arbete som ligger bakom romanerna; alla dessa buntar med utkast! Samtidigt håller jag med litteraturkritikern Jonas Thente när han i programmet kommenterar det överdrivna rotandet i personen bakom texterna: "Det biografiska efterforskandet leder inte någonvart egentligen (...) Då blir litteraturen patientjournaler i stället."

Han har ju så rätt. Riktigt bra texter, som Kandres, står stadigt i sig själva och behöver ingen författarbiografi för att bli värdefulla. Framför allt handlade det ju om att det inte är nödvändigt att veta huruvida den där överdoseringen av läkemedel var ovfivillig eller ej.

Horace Engdal tar upp något som jag tycker är värt att diskutera. Han erkänner att han gett vissa av Kandres romaner rejält negativ kritik trots att han egentligen hyste stor beundran för både författaren och verket. Han förklarar sitt handlande: "När det gäller författare med den talangen så kan man inte vara snäll, det får man inte vara. (...) Då har man rätt att fodra att författaren ska förstå vad hon är kallad att göra." Kandre skrev alltså enligt honom under sin förmåga, och då har han som recensent något sorts ansvar att få henne att rycka upp sig, skärpa till sig? Är det litteraturkritikens uppgift? Jag tycker att det låter mycket märkligt.