Outforskad mark(lund)

När jag nu har läst en så fantastisk bok kände jag att jag liksom inte kunde påbörja någon annan bok som jag misstänkte var riktigt bra. Som om det skulle göra mig otrogen eller få förälskelsen att blekna. Och så är det kanske inte heller helt juste mot den nya romanen att bli jämförd med sin företrädare. Därför har jag nu valt något helt annat, något helt otippat och helt utan förväntningar. Jag letade bland lagret av ljudböcker som vi samlat på oss och hittade Liza Marklund. Jag har aldrig läst något alls av henne och jag har ingen aning om ifall denna (Nobels testamente) är någon av höjdarna eller inte. Det kändes hursomhelst lite kul att hoppa vidare till något så oväntat. Uppläsningen är inte dålig och texten tillräckligt spännande för att hålla mig vaken i mörkret i bilen på väg till jobbet. Fast jag måste säga att jag hittills har väldigt svårt att känna någon som helst sympati med huvudkaraktären - nej, då är mördaren mer intressant!

Jag är obegripligt intellektuell i Paris

Den kultförklarade bokhandeln Shakespeare & co. i Paris låter sig bäst beskrivas med ett urval bilder. Häng med! En fantastisk atmosfär! Ett myller av böcker! På övervåningen kan man hänga och läsa.
Något sorts ordat kaos (?) i biblioteksdelen. En mysig barnhörna. Man kan spela en trudelutt... ...eller sitta här och författa!

Alldeles, alldeles betagen

Det skulle kunna vara så att jag just har läst världens bästa bok. Jag borde egentligen inte skriva det, för då kommer kanske den som läser detta och sedan läser boken att ha alldeles för höga förväntningar på den. Fast jag skulle säga att den klarar höga förväntningar.

Boken som har tagit mig med storm är Kärlekens historia av Nicole Krauss. Den är så välkomponerad, så vemodig, så... äh, orden låter futtiga. Man vill liksom bara krama den!

Kärlekens historia är en berättelse om kärlek, ensamhet, överlevnad - eller sammantaget, om att överleva utan den man älskar. Samtidigt handlar den om författarskap och litteratur, om att uttrycka sin kärlek och saknad, eller att inte kunna det.

Ju mer jag tänker på den här berättelsen desto större blir den. Jag vet inte om jag vill prata för mycket om den än - den ligger ännu lite för nära, behöver bearbetas mer.

Jag grämer mig lite över att jag inte minns hur boken hamnade hamnade hos mig. Jag hittade den i bokhyllan, efter att jag tänkt att jag skulle läsa den. Har jag fått den av någon? Har jag köpt den och sedan glömt den? Jag har nog koll på hur jag har fått tag på nästan varenda bok i min bokhylla, men inte just denna!

Mina slut

Här kommer i alla fall mina slut. Jag har inte begränsat mig till böcker utan tänkt berättelser i stället. Några var faktiskt lite klurigare än jag hade tänkt mig att hitta bra exempel på.

ett abrupt slut: Äh, jag kom inte på något just nu. Återkommer.

ett utdraget slut: Cyrano de Bergerac dör otroligt långsamt. Åtminstone tyckte vi det när vi såg filmen med skolan och skulle hinna med en buss efteråt.

ett lyckligt slut: Det får bli en av mina favoriter, Hemlängtan av Michelle Magorian.

ett olyckligt slut: Här kom jag att tänka på en novell av Ivar Lo Johansson, som jag just nu glömt namnet på, där den lilla hunsade Askunge-lika statarflickan Maj, som får bo på nåder hos rika familjen, inte alls får någon prins eller något slott på slutet. Hon blir bara bitter och elak.

ett överraskande slut: Berättelsen om Pi av Yann Martel. Say no more.

ett väntat slut: Krönika om ett förebådat dödsfall av Gabriel Garcia Marquez. Vi får veta redan i första meningen att han kommer att dö, och det gör han i slutet, men det är ändå extremt känsloladdat.

ett klibbigt slut: Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda. Se tidigare inlägg.

ett välavvägt slut: Filmen De andras liv av Florian Henkl von Donnersmark. Här faller man inte i sliskighetsfällan utan låter berättelsen sluta snyggt och värdigt.

ett fegt slut: Disney's filmversion av Den lilla sjöjungfrun!

ett modigt slut: Det måste ju bli Noras avsked i Ibsens Ett dockhem.

ett irriterande slut: Värddjuret av Marie Hermansson. Jag är fortfarande irriterad för att jag inte fattar.

ett perfekt slut: Jag brukar faktiskt gilla de allra flesta slut. Ett bra har Montecore - en unik tiger av Jonas Hassen Khemiri.

Slutet gott, allting gott

Inspirerad av Vixxtorias inlägg om dåliga romanslut slänger jag ihop en liten enkät för alla som inte är rädda för att prata om slutet på berättelsen. Välj själv om du bara nämner titel eller avslöjar allt! Lägg gärna till fler kategorier om du vill. Jag återkommer med egna svar.

- ett abrupt slut
- ett utdraget slut
- ett lyckligt slut
- ett olyckligt slut
- ett överraskande slut
- ett väntat slut
- ett klibbigt slut
- ett välavvägt slut
- ett fegt slut
- ett modigt slut
- ett irriterande slut
- ett perfekt slut

(Och alla dessa slut får mig att tänka på min systers amerikanska kompis, som med knagglig svenska skulle försöka tyda sensommarskyltningen i stadens affärer: "I understand 'rea', but what is 'slut-rea'?!")

Vad är meningen egentligen?

Nu har jag hållit den här bloggen flytande ett tag, även om den de senaste månaderna har fått mycket övning i att hålla andan länge under vatten. Det är kanske dags att presentera något slags syfte med mitt skrivande:

Jag skriver här för att vara en skrivande människa. Jag tycker om att skriva men kommer mig inte för att göra det annat än i jobbet. Här ska jag skriva, formulera mina tankar, öva på att uttrycka mig, bli medveten om svårigheter och friheter i skrivandet. Visst kan inlägg få vara spontana, korta och lite ostrukturerade ibland, men jag ska i första hand sträva efter att skriva bra!

Jag skriver här för att ingå i en gemenskap. Ja, det här var faktiskt inte alls ett ursprungligt syfte, men ju mer jag läser andra bokbloggar (och andra bloggar som inte nödvändigtvis handlar om böcker) desto mer känner jag att gemenskapen är ett syfte i sig, eller i alla fall en av de viktigaste anledningar till att jag vill fortsätta.

Jag skriver här för att läsa mer. Jag har tidigare skrivit om att jag hade tappat bort mina läsvanor. Att skriva om de böcker jag läser var ett ursprungligt syfte, liksom målet att läsa mer än jag gjorde. Jag satte upp som mål att läsa minst en bok i veckan, och min tanke var att annonseringen av utlästa böcker på bloggen skulle fungera både som piska och morot. Nu har jag inte lyckats upprätthålla en-bok-i-veckan-målet på senaste tiden, men jag har definitivt blivit mer av en läsare än tidigare. Framför allt har jag fått bättre koll på både gamla och nya titlar tack vare alla andra bokbloggar jag har hittat! Jag skriver däremot inte om allt jag läser.

Jag skriver här för att diskutera enskilda böcker eller litteratur i allmänhet. Det är ju så kul att prata om en bok med någon annan som läst den! Eller att jämföra upplevelser av litteratur och läsning. Om du som läser här ser att jag nyss läst en bok som du tycker något om får du gärna uppmana mig att skriva om den! Jag skriver som sagt inte om allt jag läser, men det betyder inte att jag inte har tankar kring böckerna. Vet jag att någon vill diskutera blir jag med största sannolikhet peppad att skriva ner dem! Jag vill inte skriva regelrätta recensioner utan snarare presentera och diskutera tankar som väcks vid läsning.

Jag skriver inte för att jag tror att jag har mycket att säga mänskligheten, men blir såklart glad om någon vill läsa, och ännu gladare om någon vill kommentera och diskutera!

What's in a name?

Jag funderar på när jag blev medveten om att böcker hade författare, eller när jag började bry mig om det. Idag tänker jag så självklart på författaren. Kanske inte just när jag läser, det beror ju på historien, men i alla fall innan eller efter läsningen. Vissa författare genomsyrar sina historier, andra glömmer man bort för att berättelsen är så självgående. Jag kan inte säga att jag föredrar det ena före det andra; omväxlingen förnöjer som med allt. Men det var längesedan jag läste en roman utan att överhuvudtaget reflektera äver författaren.

Tanken väcktes av ett biblioteksbesök. Jag letade efter ljudböcker till femåringen, eftersom vi andra i familjen börjat tröttna så smått på dem han redan har. Inte för att de är dåliga, utan för att vi ibland får höra samma berättelse tre eller fyra gånger på en dag. Hursomhelst så var bibliotekets utbud av barnsagor på skiva ganska begränsat. Men så hittade jag Smeden och stjärnan av JRR Tolkien. På baksidan läste jag: "Det var en gång en by för inte så länge sedan för folk med gott minne och inte så långt borta för folk med långa ben". Det klack till i mig och jag kände genast fortsättningen, som inte stod där: "Staden hette Stora Wotton, för att den var större än Lilla Wotton". Den här boken läste jag i lågstadiet. Det var i andra, kanske tredje klass och vi blev indelade i läsgrupper utifrån hur bra vi läste. (Tveksam metod, kan jag tycka i efterhand; det blev så väldigt uppenbart "bästa gruppen" och "sämsta gruppen". Fast då tyckte jag förstås att det var kul att få läsa det som passade mig.) Vi satt i ring och turades om att läsa högt ur boken. Jag minns egentligen inte så mycket av historien, men just dessa första rader har fastnat i mitt minne. Vi gillade dem, minns jag, en klasskamrat och jag, och när vi skulle skriva någon sorts redovisning av boken i det blå A5-skrivhäftet citerade jag dem. Det pirrglada igenkännandet fick mig förstås att låna skivan, men jag har inte hunnit lyssna på den än. Det ska bli kul att se om fler minnen kommer tillbaka!

Men så till det här med författare; vilken överraskning att det är Tolkien som skrivit berättelsen! Hans namn kan inte ha sagt mig något på den tiden, jag tänkte inte på det, la det inte på minnet. Jag måste ju i den åldern ha börjat tänka på att det fanns författare. Stefan Mählqvist var noga med att lyfta fram det. "Dagens boktips: Smeden och sjärnan, av JRR Tolkien", skulle han ha sagt. Vilka namn kände jag till? Astrid Lindgren? Jo, antagligen. Annars var nog Maria Gripe ett av de första namn som fastnade, eftersom hon blev en favorit. Min lågstadielärare läste Agnes Cecilia högt i klassrummet, och när jag ett par år senare själv läste Tordyveln flyger i skymningen visste jag att den var skriven av samma författare. C.S. Lewis, Michael Ende och Michelle Magorian lärde jag känna på mellanstadiet. Lärde jag mig författarnamnen när jag läste mer än en bok av samme författare eller när jag fastnade för boken? Antagligen både och. Av Eric Linklater läste jag bara Det blåser på månen, men han fick bli kvar i minnet. Jo, i lågstadiet blev Ole Lund Kirkegaard ett välkänt begrepp, även han uppläst av vår bokälskande fröken. Hon skrattade så hon grät när hon läste Gusten Grodslukare! Zacharias Topelius fick också fäste när vi spelade upp någon av hans sagor på roliga timmen. Det finns nog fler; jag märker att de dyker upp när jag skriver. T.ex. var jag nog mycket tidigare medveten om Elsa Beskow.

Men jag tänker att de jag minns är sådana som jag i efterhand har repeterat, stora kända namn. Är då minnena verkligen från den tiden eller från någon annan tid, senare? Jag måste ha läst böcker av mindre kända författare också - finns de namnen kvar? Jag minns en bok jag gillade som hette Någon sorts torsdag, men kan inte för mitt liv framkalla något författarnamn. Men det säger ju egentligen inget om hur medveten jag var då, bara hur gott mitt minne är. Minns du om du tänkte på författare när du var liten? Hur liten?

Vi har läst böcker för femåringen sedan han var ett, och jag har för vana att läsa á la Boktipset och alltid inleda med titel och författare. Jag tänker mig att vetskapen om att det finns en författare bakom en berättelse kan inspirera till att skapa berättelser själv, men också främja en språklig medvetenhet; att förstå att berättelsen är skapad, orden utvalda. Jaja, det återstår att se om det kan få den effekten. Mest gör jag det nog för att det roar mig att läsa på det viset! Och om femåringen frågar mig när han är trettiofem kan jag säga att ja, han var medveten om en hel del författarskap redan som barn, även om han inte minns det sedan. Han har t.ex. redan glömt att han döpte en liten docka till Tove Jansson för några år sedan!:-)

Boken eller filmen?

Lyran uppmanar oss i veckans tematrio att skriva om böcker som blivit film.

1. Den långa flykten av Richard Adams är en av mina absoluta favoriter. Därför var det med viss skepsis som jag såg den tecknade filmen. Den visade sig dock vara riktigt, riktigt bra. Scenen med aftonrodnaden som i Femmans huvud förvandlas till blod är mästerlig.(ca 8.15 in i klippet nedan) Men det är något med de brittiska rösterna som jag inte riktigt kan förlika mig med.



2. Doktor Romand av Emmanuel Carrère var en hemsk, men intressant bok. Filmen Motståndaren är inte alls dåligt gjord, men för obehaglig att stå ut med.

3. Filmen Orlando är fantastisk. När jag gjorde ett försök att lyssna på Virginia Woolfs original (tyvärr fick jag sluta pga usel uppläsning) tyckte jag mycket om texten också, och förstod ännu tydligare hur otroligt välgjord filmen är. Ansiktsuttryck som beskrivs i romanen är så på pricken i filmen! Jag ska verkligen ta mig för att läsa den ordentligt.

Du som läser detta tillhör en liten exklusiv skara!

Jag kikar på min besöksstatistik och ser att jag på nobelpristorsdagen hade 78 unika besökare, att jämföra med det vanliga dagssnittet på ca 8 (där jag själv säkert är inräknad mer än en gång - vet inte riktigt hur den räknar). Jag antar att de flesta av dem kom hit via Lyrans länk till mitt inlägg om Hjärtdjur. Det är ju kul att många åtminstone har kastat ett öga på mina tankar kring Hjärtdjur, men jag måste tillstå att den uppmärksamhetstörstande delen av mig grämer sig över att jag inte hade något bättre att visa upp bland de nyare inläggen. Fast, då kanske något skulle förvänta sig att jag skrev saker om böcker då och då, vilket inte verkar vara fallet. ;-)

Just nu lyssnar jag på Nancy, skriven och uppläst av Elsie Johansson. Jag tycker bara mer och mer om den. Älskar hennes språk! Kanske återkommer om den, men jag har åtminstone skrivit om de två första böckerna i trilogin.

Om stress, eller varför jag skriver och läser så lite

Malinka skriver idag om stress, och eftersom jag kände igen mig så mycket i det hon skrev och faktiskt tidigare idag tänkt på just detta så försökte jag plita ner mina tankar.

Jag har brukat säga att jag är stresstålig. Vad i h-e menade jag med det egentligen? Jag tål ju ingenting! Jag klarar inte av när jag förväntas hantera massa saker samtidigt, blir stel och gråtfärdig när energin och tiden inte räcker till en bråkdel av alla måsten. Det som jag kallade min stresstålighet tidigare var nog bara en sorts brist på ambition. Varför jobba ihjäl sig, liksom? Varför springa när man kan gå? Varför sträva när man kan nöja sig? Tao enligt Puh var min lilla bibel.

Nu är stressen helt annorlunda. Nu sätter min sengångarattityd mig ständigt i klistret och stressen handlar om att jag verkligen inte borde vara sådär lugn som jag tenderar att vara, jag borde vara mer i farten, få ändan ur vagnen, vara mer företagsam, snabbare - och lite slarvigare, för nogrannhet tar tid!

Och ändå, någonstans inom mig, inte ens så djupt inom mig utan ganska tydligt medvetet, så vet jag ju att det är bra för hälsan att ha en lugn personlighet. Det borde vara det, tycker jag i alla fall. "Ingen tackar dig om du stressar ihjäl dig!". Fast, jo. Dagens samhälle tackar och bockar och krusar något alldeles förfärligt för folk som stressar åtminstone halvt ihjäl sig. För att parafrasera Werner Aspenström: Jag är hemma i denna tid, men denna tid är inte hemma i mig. Eller som Sigbjörn Obstfelder skrev: "Jeg er vist kommet på en feil klode! Her er så underligt…"

--- --- ---

Och när jag letar efter originaldikten av Aspenström, den om hur han går som en älg på Stockholms gator, så hittar jag dikten som satt på min studentvägg:

Projekt

Lyssna en stund på dem som ropar "måste".
Avbryt dem sedan.

Lyssna en stund på dem som ropar "ingen måste".
Avbryt dem sedan.

Stå en stund på det som är "botten i alla".
Fall sedan i det bottenlösa.

Jag ska nog skriva ut och sätta upp den igen. Påminns i hjärteroten om varför jag är så fäst vid W. A.

--- --- ---

Rättelse: Gah! *Slår mig för pannan* När orden ramlade rätt i huvudet insåg jag förstås att jag alldeles blandat ihop det! "Originaldikten" var ju inte alls Aspenströms utan Ekelöfs rader: "Jag är en främling i detta land, men detta land är ingen främling i mig". De råkade i mitt minne beblanda sig med Aspenströms rad: "Ibland är jag inne i staden, ibland är staden inne i mig". Ingen av dem passade egentligen till det jag skrev, men de blev tillsammans inspirerande ändå! :-)

Och när vi kommer fram, ska vi se på Notre Dame!

Nu bär det snart av till Paris! Jag skulle gärna vilja ha era bästa tips på fina (höst-)platser, mysiga restauranger och kul affärer. Fast främst vill jag ha era idéer om akiviteter med litteraturanknytning i Paris! Jag har ju redan tänkt ut lite, men några tips skule inte skada. Och Paris-miljöbeskrivningar i både dikter, noveller och romaner - det måste vi ju frossa i! Hjälp mig att komma på en massa bra sådana!

Jag är min bokhylla!

"Besvara frågorna genom att använda titlar från böckerna i din bokhylla." Jag hittade enkäten hos Bokmania som hittade den hos Bokbabbel.


Är du man eller kvinna? Mödrar och söner

Beskriv dig själv: Språk och social miljö (fast det skulle kanske vara roligare att skriva Dvärgen eller Lär känna psykopaten!:-))

Hur mår du? Motsägelser

Beskriv stället du bor på: Det är fortfarande ingen ordning på mina papper

Vart skulle du vilja resa? Ett nytt land utanför mitt fönster

Beskriv din bästa vän: Stockholmaren, Historikern, Prästungen

Vilken är din favoritfärg? Röda rummet

Hurdant väder är det just nu? Tusen och en natt

Vilken är din favoritårstid? Nässlorna blomma

Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta? Gäst hos verkligheten

Vad betyder livet för dig? Games for actors and non-actors

Hurdant är ditt parförhållande? En trygg bas

Vad är du rädd för? Pölsan

Dagens aforism: Kunde jag älska skulle jag älska det här

Vilket råd skulle du vilja ge? Farväl till vapnen

Hur skulle du vilja dö? Pesten... nä. Döden ett bekymmer... nä. Girlfrind in a coma... nä. Lyckad nedfrysning av herr Moro... kanske! Äh, det får bli Sju sorters kakor!

Ditt motto: Sveve over vatna


Det här var jättekul, men jag hittade oftare sådant som beskrev motsatsen! Kanske skulle sätta ihop en egen lista med frågor... hm...

Yes!

Herta Müller fick nobelpriset! Jag applåderar och känner mig inte så lite stolt över att redan ha läst henne, tack vare Lyrans jordenruntutmaning. Här har jag skrivit om Hjärtdjur.

Reskamrater - en avtackad, en ratad och en väntad

Det går trögt med läsningen just nu. Tusen andra saker verkar uppta min tid och jag har förlorat stinget lite när det gäller att hitta de där små stunderna och att verkligen ägna dem åt läsning. Nu har Helge Skoog gjort mig sällskap i bilen ett tag, men idag var det dags för en ny reskamrat. Jag hade lånat Vem älskar Yngve Frej? av Stig Claesson, men efter att ha lyssnat ett par minuter på Janne Loffe Carlssons inläsning inser jag: det går inte! Jag kommer att bli en trafikfara om jag måste lyssna på och irritera mig till vansinne på hans lallande! Sorry, Slas, vi får ses i annan form! Det får bli Le Clézio i uppläsning av Krister Henriksson i sället.

Året-runt-böcker

Lilla O har knåpat ihop en enkät, som jag svarar på utan att ha läst andras svar först. (Det här var riktigt länge sedan i Lilla O:s bloggliv, men ganska nyss i mitt!)

Berätta om:

- en bok om en ny början.
Det går an av C J L Almqvist. Berättelsen om hur nyförälskade Sara och Albert slutligen bestämmer sig för att leva tillsammans utan att gifta sig. Beslutet (eller kanske snarare Alberts vilja att gå med på Saras krav) utgör en ny början för dem, men symboliserar också en ny början för synen på äktenskap i stort. Författaren själv fick med skriften en ny början på livet som författare i blåsväder.

- en vinterbok.
Värddjuret av Marie Hermansson utspelar sig i ett vinterlandskap som står som en tydlig kontrast till det tropiska växthus där huvudpersonen befinner sig i stora delar av romanen. Jag läste den här boken alldeles nyligen och är fortfarande lite arg på den, eftersom jag inte förstod den. Jag har letat och letat i texten, tänkt och tänkt, men får fortfarande inte ihop det. Det känns trist eftersom jag gillade den till en början.

- en vårbok.
Den här var svårast. Slutligen får det bli en till Astrid Lindgren-bok, nämligen Ronja Rövardotter. Våren kommer med möjlighet till frihet och frigörelse för de unga rövarbarnen. Filmens vitsipps-scener är klassiska!

- en bok med ett födelsedagskalas.
Hon går genom tavlan, ut ur bilden av Johanna Nilsson. Här finns ett sånt där förskräckligt födelsedagskalas där huvudpersonen av klasskamraterna luras att tro att hon är något, bara för att de så grymt som möjligt ska kunna bevisa att hon inte är det.

- en sommarbok.
Ut och stjäla hästar, av Per Pettersson. Den här kritikerrosade romanen lyssnade jag till alldeles nyligen. Den utspelar sig visserligen delvis på senhösten, men det är de starka minnena från en sommar i berättarens ungdom som är mest framträdande. Eftersom denna bok är med i Lyrans jorden-runt-utmaning tänkte jag skriva lite mer om den vid något senare tillfälle.

- en bok om bröllop.
Blodsbröllop, av Federico García Lorca, kom jag att tänka på häromdagen när jag såg uppsättningen av Bernarda Albas hus som sändes i SVT. Jag såg dem en gång sammanförda till en uppsättning. Lorca är alltid fantastisk och den uppsättningen var otroligt gripande. Jag kan minnas vissa av scenerierna, ljussättningen, den tryckande, tragiska stämningen som gjorde att man knappt vågade andas.

- en höstbok.
Här får det bli en barnbok: Jamen Benny av Barbro Lindgren. Egentligen är det inte Lindgrens text utan Olof Landströms bilder som gör detta till en höstbok. Höstlöven yr och lillebror har en mysig stickad Peru-mössa.

- en bok om skolan.
Här får det bli en Harry Potter-bok, vilken som helst. (Fast jag har ju, skam till sägandes, 2½ HP-böcker kvara att läsa!) Visst är trollkarlsskolan fantastisk på många sätt, men som lärare sitter man ibland och slår sig för pannan över orimligheter, som att skolan t.ex. tillåter tävlingar där elever faktiskt utsätts för livsfara. Det skulle aldrig hända i Sverige! :-)

- en julbok.
Den första jag kommer att tänka på är Alla vi barn i Bullerbyn, eftersom jag hade just julavsnittet på skiva när jag var barn. Barnen bakar pepparkakor, hugger gran och åker på julkalas i släde - kan det bli juligare än så? Sedan poppar ju Gardells Mormor gråter upp, som en antites till Bullerbyn!

- en bok om ett avslut eller avsked.
Sista brevet till Sverige av Vilhelm Moberg. Kristina gör sorti och Karl-Oskar avslutar sitt liv. Som läsare måste jag också ta avsked av de älskade romanfigurerna. Oj, vad jag drog på de sista sidorna i den boken - den fick bara inte ta slut!

Så kommer rader in i huvudet hela tiden,

rader som passar så bra till det som passerar...

Jag är inte full av citat. Jag kan några stycken, men de är mest ur dikter, eftersom jag nu inte är någon stor omläsare. Jag önskar att jag vore flitigare med penna och anteckningsbok, eller i alla fall med penna, när jag läser. Då skulle mer finnas kvar i mig. (Finns det platta pennor, som man kan ha som bokmärke?)

Jo, några barnböcker har ju fastnat de senaste åren (känner du igen dem?):
"Murre svart sprang fort som blixten, tills han mötte vännen Sixten"
"Och vinden suckade och ven, i skogens alla mörka trän"
"Äsch, jag har pengar lite varstans. Rätt som det är så hittar jag en tia!"
"Sen säger pappa: lejon finns inte ofta i garderober."

Fast såhär års ringer andra rader:

Hur fort blir lönnarna gula, som lyser vår vandring i parken
att dö är att resa en smula, från grenen till fasta marken

och

Nu är den dystra höst utbruten
som E.A. Karlfeldt kallar vår.
Nu sloka rosorna vid knuten
och löjtnantsgapet gulnat står.

Gammal bok i nya tankar, gamla tankar i ny bok

Jag (nej, egentligen var det faktiskt minstingen igen!) har plockat fram en bok som funnits i hyllan sedan 1995, då jag också läste den. Jag minns inte riktigt vad jag tyckte om boken, vet inte ens om jag verkligen läste klart den, men dess huvdperson har ofta gjort sig påmind i mina tankar. Hon är mycket speciell: en riktig outsider, ful och ensam med udda vanor. Jag inser när jag börjar läsa om boken att jag inte mindes allt om henne heller, t.ex. att hon samlar på böcker och ständigt hittar citat ur dem som passar situationer hon hamnar i. Jag mindes inte heller hennes alternativa tankevärld: en föränderlig skog där röda fåglar sjunger sånger om hennes känslotillstånd. Det sistnämnda får mig att tänka på Kino i Steinbecks Pärlan, som i brist på passande språkliga uttryck fylls av sången om familjen, sången om faran, sången om pärlan.

Tänk vad härligt att en bok alltid blir ny när man läser den i en annan kontext, i en annan del av livet, med andra litterära grannar i färskt i minnet. Så blir t.ex. en köksscen i inledningen till denna bok (Flickan i skogen av Vigdís Grímsdóttir) i tanken sammanblandad med de olika köksscenerna i Ut och stjäla hästar, som jag nyligen lyssnade till. Jag tänker mig att köket ser likadant ut.

Och apropå de där melodierna dyker några textrader upp i huvudet - en gång och för alltid inpräntade, omöjliga att få bort:

När man sitter såhär på ett café
med en liten fet dragspelare brevid sig
då faller visor in i huvudet hela tiden:
visor som passar så bra till det som passerar.
Och jag tänker särskilt på en,
som är skriven av han, Jaques Brels bror:
Kjell Brel.

"Under en filt i Madrid..."

Hela familjens favorit

En matanteckning, för omväxlings skull (omväxling både till litteraturkommentarerna och till den på grund av jobböverlastning rådande bloggtystnaden):

Idag åt vi fläskpannkaka med tunna äppelringar ovanpå och precis lagom sura, rårörda lingon till. Det var fantastiskt gott!

Sann fiktion?

Sista skivan av Widdings På ryttmästarens tid visade sig vara en lång kommentar av författaren där han berättar om verkets tillkomst. Fantastiskt kul att lyssna på! Widding förklarar hur han sätter igång med arbetet med förvissningen om att han kommer att kunna styra fullständigt över sina karaktärers liv och leverne. Till sin förvåning och bestörtning upptäcker han dock att de lever sitt alldeles egna liv och inte alls vill leva och dö, vara onda och föröka sig på det sätt som han hade tänkt sig. Han är en historieberättare, det märks, för han dramatiserar samtalen mellan honom själv och romanfigurerna ledigt men uttrycksfullt.

Widding säger att han själv tror på att hans figurer har funnits, fast han vet att han hittat på dem. Det låter som om det är en förutsättning för att han ska kunna skriva bra. Det här resonemanget hänger ju ihop med tendensen att tycka att det dokumentära är bättre än det fiktiva, eller är jag ute och cyklar nu? En författare måste kanske tro på sina rollkaraktärer, utan att för den skull sträva efter att betrakta dem som sanna? Hm, snurrar in mig lite nu, känner jag.

En röst från förr

Jag var med fyraåringen på biblioteket och eftersom vi hade lite bråttom bad jag honom peka ut en ljudbok som han tyckte att jag skulle lyssna på. Jag stod där lite nervöst läppbitande och hoppades på att slippa de allra värsta. Tittade snabbt ut en reservplan, ifall valet blev helt hopplöst: Långsamhetens lov av Ove Wikström. (Fast jag vet inte om det är någon nyttig bok för mig som ständigt identifierar mig med sengångare och sniglar och snarare behöver en spark i ändan än ett ryck i bromsen). Fyraårsfingret nådde bara till de lägre hyllorna och landade, lustigt nog, på den mörkmurriga, oansenliga bokryggen intill Wikström: På ryttmästarns tid av Lars Widding.

Den här typen av slumpmässiga bokval gillar jag! Lars Widding var en blank sida i mitt medvetande och jag skulle med största sannolikhet inte valt den boken själv, för jag skulle inte reagerat på varken titel, författare eller omslag. Nu sitter redan fjärde skivan i bilstereon. Widding har själv läst in sin bok, och han måste ha gjort det för ett bra tag sedan. (På fodralet står att den är inspelad 1996, men det håller jag för föga troligt med tanke på att han dog 1994.) Hans tal låter lustigt föråldrat, som en blandning av Bagheras röst i Djungelboken (Gösta Prüselius) och Fred Åkerström. Till exempel uttalar han ordet plötsligt med långt ö: [plöötsligt], i stället för [plöttsligt]. Och jag kan avslöja att det ordet används ofta i berättelsen! Används det uttalet i någon dialekt idag? Här i stockholmstrakten hör jag i alla fall ingen säga så längre.

Litterära kalas

Lyran uppmanar oss att berätta om tre litterära firanden. Nu skriver hon specifikt "böcker där man firar något", men jag har valt att gå lite utanför ramen där.

1. Mitt favoritkalas i litteraturen måste vara bröllopet hos Bensvarfvars i Fredmans epistel n:o 40 av Bellman. Vilket bröllop! Det börjar brinna och brandkåren rycker ut, brudens mor håller inte på att bli insläppt, det gråts och sups och kyrkans insamlingsbössa länsas av prästen. Förutom hedersgästerna myllrar det, som brukligt hos Bellman, av "barn och pigor, gatmamseller och gesäller". Här kan du läsa hela den underbara texten (glöm inte att klicka på de röda orden för förklaringar!), och vill du lyssna på den så rekommenderar jag Cornelis version, även om han har skurit bort några verser. Om du är det minsta intresserad av Bellman bör du förresten titta runt ordentligt på den helt enastående sidan http://www.bellman.net/. Den är suverän.

2. Jag fortsätter på bröllopstemat och drar mig till minnes bröllopet i Fritiof Nilsson Piratens Bock i örtagård. Nyblivne kyrkvärden Esping försöker göra en god gärning genom att viga samman ett ogift par som redan har en drös ungar. Nu minns jag inte alla detaljer, men det var storslaget!

3. Slutligen får det bli det alldeles förfärliga bröllopet i När man skjuter arbetare av Kertsin Thorvall. Det är bara en stor klump med obehag som växer och växer och slutar i tragedi.

Kort, lätt, roligt och spännande - bättre än ett kinderägg!

Kastade mig in i Cranes konditori av Cora Sandel ikväll. Hurra, den är riktigt rolig, och spännande hittills. Lite Hjalmar Bergman möter Jane Austen, kan man säga om man, som jag, inte läst något av Sandel tidigare. En snabbläsare klarar säkert av den på en timme. Själv satte jag i mig en tredjedel av den på en kväll. Nu smider jag som bäst planer kring den här romanens framtid...

Bara några bilresor till, Rolf och jag

Nu börjar jag bli ganska trött på Rolf Lassgård och hans uppläsning av Ut och stjäla hästar. Det känns som om jag har lyssnat på den i evigheter. Det kan ju ha att göra med att han använder ett tonläge hela tiden, och då menar jag ett tonläge. Egentligen passar det ganska bra till just den här romanen eftersom berättarjaget verkar vara en mycket sansad och relativt gammal man och berättelsen är allt annat än hetsig. Men just därför blir det också nästan outhärdligt när Lassgård entonigt släpar sig genom de fotografiskt detaljerade beskrivningarna av varje liten rörelse, hur någon håller en kopp, hur någon tar på sig strumporna, hur någon säger jaha och jaså. Jag kan fortfarande inte riktigt bestämma mig för om det är genialt eller bara irriterande. Men nu är jag inne på näst sista skivan, så snart släpper jag av Rolf på biblioteket igen och plockar upp en annan passagerare! Nu har jag ingen som ligger och väntar; vad ska det bli härnäst, tro?

Just-nu-läget II

Nu jobbar jag igen, och ännu har jag inte hittat rutiner för hur jag ska hinna hålla liv i den här bloggen. Jag tänker inte ge upp, men jag kommer kanske inte att synas så mycket här.

Just-nu-läget

Nu har jag en hel rad utlästa böcker som jag inte har skrivit om i listan till höger. Jag tänker inte heller känna mig tvungen att skriva om dem, men någon kommentar kommer säkert vad det lider! Det beror inte på att de inte berört eller gillats, bara på att jag just nu prioriterar annat. Om du som läser vill höra om tankar kring någon särskild bok kan du ju alltid hojta till.:-)

Jag skulle egentligen vilja skriva lite mer om barnböcker här. Vi läser ju en hel del sådant och vissa är verkligen värda att lyftas fram. Några hemlånade favoriter från senaste tiden har varit
I skogen av Eva Lindström, Kurt och Kio vill ha koja av Lisen Adbåge, Femtiokronorskrämen av Emma Adbåge. (Och så länkar jag till recensioner i stället!)

Nya gäster

Vilka böcker har fått följa med hem på sistone?

Marie Hermanssons Värddjuret hittade jag på ett anikvariat, och har än så länge läst några sidor. Jag tror att det var Vixxtoria som skrev om den i tematrion om mödrar. Från sommarställets relativt välfyllda hyllor lånade jag med mig Mormorsmysteriet av Elsie Johansson, eftersom jag blev lite överraskad över att hon skrivit den samt Cora Sandels Alberte og Jakob på danska. Sandels Alberte-serie skrevs det en hel del om i tematrion om danska författare, och Sandel är med på min borde-ha-läst-lista. Faktiskt ligger ett ex av Kranes konditori hemma också, som jag i mina storvulna sommarläsplaner tog hem från jobbet, i sällskap med På västfronten intet nytt, Pesten och Thérèse Raquin.

I den hyrda stugan hittade jag ett underbart vackert gammalt exemplar av Runebergs Älgskyttarna. Jag läste den på plats, men hann tyvärr inte klart, så nu måste jag hitta något exemplar av den och få veta hur det går. Jag hade nog mina tankar på att smuggla med mig boken från stugan, men det kändes som att den var i sitt rätta element där, så det nändes jag inte. Så den fick inte följa med hem, men fick vara med här i alla fall.

På bakluckeloppis fyndade jag mig till Extremt högt och otroligt nära (som jag har läst, men gärna har i hyllan), Prostens barnbarn, Trainspotting, Växa med ansvar, Lejonpojken samt en Molly-bok med dra-i-fliken-detaljer. Ynka tjugofyra kronor (10+10+1+1+1+1) betalade jag för denna lilla bunt. Extremt högt och otroligt nära har jag läst, men bra böcker vill man ju gärna ha i bokhyllan. Trainspotting har jag ingen jättelust att läsa (har däremot sett filmen), men jag köpte den för att tjämföra med receptet i Kafkas soppa. Den jämförelsen kan väl vara värd en krona! (Alltså, jag tycker att det är fullständigt vansinnigt att sälja böcker för en krona styck! Dels är de värda så mycket mer, dels är det så himla svårt att låta bli att köpa tjugo stycken. Som tur var hade just den försäljaren det ganska utplockat.:-)) Växa med ansvar verkar av baksidestexten att döma vara en skön föräldrahandbok i lite Juulsk stil. Författaren är visserligen amerikan (den engelska titeln är Kids are worth it!, som känns betydligt mer amerikansk än Växa med ansvar), så det finns en risk för att exemplen känns främmande, men jag ska ge den en chans. Prostens barnbarn har vi redan haft högläsning av i bilen. Den är härlig! Stora barnet har redan uppföljaren Kalabalik hos morfar prosten på skiva, inläst av underbara Margareta Krook, så när vi läste blev det alldeles av sig självt en blek efterapning av hennes stil.

På besök hos goda vänners lantställe passerade vi ett litet skjul där ägaren satt upp en loppis-skylt, fyllt skjulet med diverse prismärkta saker och lämnat dörren öppen. Jag plockade med mig Tove Janssons Pappan och havet och lämnade kvar en femma på bänken.

Från senaste biblioteksbesöket släpade jag hem Benfolket av Keri Hulme, som är nästa jorden-runt-bok, Den ryske debutantens handbok av Gary Shteyngart, som jag läste om på pocketpocketpocket och Ut och stjäla hästar av Per Petterson som ljudbok.

Ja, och så igår hittade jag Språket - så funkar det för halva reapriset, så den kunde jag inte låta bli.

Nu vill jag förstås höra vad ni tycker om mina nya vänner, och få tips om vilka jag snabbt ska kasta mig över!

(Jag förstår inte vad som händer med min text! Varför tar programmet bort mina blankrader?)

Tillsammans är man mindre ensam

Det måste vara svårare att läsa in böcker med många repliker och/eller många berättarperspektiv, än en bok som bara berättar ur ett perspektiv. Det gäller att hitta olika röster, tillräckligt olika för att lyssnaren ska kunna avgöra vem som pratar/tänker, men ändå inte överdrivet olika, så att det låter tillgjort och blir fars av alltihop. Jag tycker att Eva Röse i det stora hela lyckas bra med att i sin uppläsning gestalta personerna i Anna Gavaldas succébok Tillsammans är man mindre ensam. Det känns skönt, eftersom personporträtten verkligen är den stora behållningen med den här romanen.

Handlingen är en variant på ett tema som jag är ganska förtjust i, nämligen "väldigt olika personer möts slumpartat och kommer varandra nära, lär varandra något". I just denna roman tycker jag att turerna i relationerna som byggs upp tjatas om en del, trampar runt. Vi får inga stora överraskningar, men skeendet är inte heller onödigt förutsägbart (alltså de faktiskt händelserna - relationerna är väldigt förutsägbara). Som sagt är det personporträtten som växer fram i och ikring den yttre handlingen som är det verkligt intressanta. Jag har överseende med att det yttre rullar på i halvtrista spår för att få umgås mer med personerna. Och det är väl så livet funkar! Vardagen är ganska vardaglig, men människorna i den är intressanta.

Jag hade läst redan innan att boken skulle sluta lyckligt, men jag skulle nog helst ha hoppat över de sista sidorna (ljudspåren) för de förvrängde och nästan förlöjligade en riktigt fin historia. En något haltande liknelse, men som att daVinci skulle ha målat på en glad-gubbe-mun på Mona Lisa i sista sekunden. Och då tänker jag inte att Gavalda förstör ett mästerverk, för så fantastisk är nu inte romanen, men hon tar bort en del av ovissheten, frågorna som skulle ha dröjt sig kvar efteråt och låtit berättelsen växa. Nu får jag ett slut som är så avslutande att berättelsen försvinner ur mitt medvetande efter sista sidan. Det känns lite trist - jag som ville ha kvar personerna och tänka på dem, undra över dem även i fortsättningen.

Jag tänker att med anledning av det jag redan skrivit skulle denna roman göra sig riktigt dåligt på film, och jag ser när jag kollar runt lite på nätet att den film som (naturligtvis) redan gjorts fick ett minst sagt ljummet mottagande. Boken är däremot läsvärd!

Kafkas soppa

Ettåringen gillar att bläddra i böcker, och då gärna pocketböcker. Vi låter honom hållas eftersom han bara bläddrar och inte river, och det är väl lika bra att lära sig att hantera böcker tidigt. Efter hans ivriga framfart ligger ett par hylldecimeter böcker på golvet, och där hittar jag ofta sådant jag helt glömt, eller i alla fall inte tänkt på på länge. Igår hade han dragit ut Kafkas soppa - Den samlade världslitteraturen i 14 recept av Mark Crick. Denna lilla pärla innehåller recept skrivna med fjorton olika författares särskilda stilar. Vi får följa Mrs B:s bekymmer med att finna ett lämpligt sällskap till sina omhuldade ägg inför den stundande lunchen för grannarna (à la Jane Austen), läsa om hur K. lagar en oplanerad misosoppa till några gäster som han inte vet om han bjudit eller vad de har för avsikt med besöket (à la Kafka). Favoriten av dem jag har läst är de grillade ostsmörgåsarna à la Pinter, där själva tillredningen förstås av scenanvisningarna mellan replikerna.

Jag köpte boken när den nyss hade kommit ut (minns inte riktigt om jag ev. fick den av maken, alternativt om han fick den av mig), men ännu har jag inte läst alla recepten och inte kommit mig för att provlaga ett enda. Nu ska jag ta tag i det! Ostsmörgåsarna ligger bra till, men den Homeriska kaninanrättningen får nog vänta. :-) Framför allt känner jag att jag vill se till att ha läst originalförfattarna som här efterhärmas. Austen, Kafka, Márquez, Steinbeck, Woolf, Homeros, Borges och Pinter har jag läst, men jag har inte läst hela verk av Raymond Chandler, Irvine Welsh, Marcel Proust, Marquis de Sade, Graham Green eller Chaucer. Nu när jag verkar ha kommit över min det-finns-för-mycket-som-jag-inte-har-läst-och-därför-vet-jag-inte-var-jag-ska-börja-låsning när det gäller läsandet känns det inte som ett ogenomförbart projekt.

Oavsett om man lagar recpten eller inte, eller om man känner alla författarstilarna utantill eller inte så är detta en bok som gör en glad! I alla fall om man som jag gillar både litteratur, mat och stilexperiment. Ett extra utropstecken får Cricks egna illustrationer till recepten, som även de visar prov på skicklighet inom många olika stilar.

Vem är det som bestämmer i ditt liv?

Åsa Nilsonnes självhjälpsbok om medveten närvaro borde jag väl ha läst redan när den kom ut 2004. Och när jag nu har identifierat den tanken ska jag tänka "jaha, där kom en dömande tanke, det var bara en tanke, nu har jag tänkt den, nu kan jag låta den passera". Ut genom det öppna fönstret bara, lilla tjuvnypstanke! Upp med andra skådespelare på den inre scenen!

Jag kan omöjligt läsa Nilsonnes bok enbart som psykologifördjupning, utan att relatera till mig själv. Den har ett läsartilltal som gör att man måste se sig i spegeln. De första sidorna i boken kände jag att detta inte alls var för mig. Jag är bra på att leva i nuet. Jag är ibland alldeles överdrivet bra på att leva i nuet, och skulle snarare behöva övning på att inte tänka så mycket på varje liten sak jag företar mig. När jag läste vidare hittade jag ändå mer än jag först trott som jag kunde ta med mig och ha nytta av. Som detta att låta dömande tankar passera. Det krävs sannolikt en del träning, och jag bör nog läsa dessa partier fler gånger, men jag känner att detta kan komma att vara till stor hjälp.

Även det myckna nu-levandet har Nilsonne en lösning för, som hon kallar tidsfönstret. Att leva i nuet kan alltså betyda olika saker beroende på vilket tidsfönster som nu syftar på. Det kan och bör vara olika beroende på sammanhang, men poängen är väl att det omedelbara nuet alltid ska vara en del av det fokuserade tidsfönstret.

Som gammal teaterräv med förkärlek för liknelser, speciellt i psykologisammanhang, applåderar jag allt prat om den inre scenen, rollbesättning, skådespelare och repliker. Det blir en liknelse jag lätt kan förstå, använda mig av och bygga vidare på. Allt satte sig dock inte fast efter en första läsning, så jag måste skaffa mig ett eget exemplar att läsa om och göra undersrykningar i.

Vem är det som bestämmer i ditt liv? ger inte en fullständig lösning på alla problem, men jag tror att alla skulle kunna få ut något av den. Ibland får Nilsonne det att låta för enkelt - äter du för lite gör du si, äter du för mycket gör du bara tvärtom - och ibland är det kanske just så enkelt som hon får det att låta, om man bara ger det en chans och går in för det.

Dagens kärleksförklaring: fiskbullar

Fiskbullar har oförtjänt dåligt rykte - de är delikata! Själva anrättningen är ju ganska avancerad - inget jag skulle ställa mig och laga från scratch precis - och just därför är den tokenkla tillagningen så lyxig. Är man ensam hemma med två knoddar en hel lördag är fiskbullar med potatis och ärtor den ultimata lunchen. Fyraochetthalvtåringen jublar av lycka och väljer hummersås, och den vanligtvis så matkräsne ettåringen proppar i sig av både bullar och ärtor. Nästa gång köper jag en extrastor burk, för det blev väl kanske fyra stycken över till mig.:-)

Ögonblicksbild - med betoning på ögonblick...

Inte Kafka på stranden, men väl Murakami i hängmattan. Tyvärr såg en försvinnande liten del av tiden på landet ut såhär! Därför ligger jag efter med min en-bok-i-veckan-utmaning till mig själv. Däremot plockade jag med mig hem några roliga titlar från sommarställets fulla bokhyllor. Jag hittade bl.a. Mormorsmysteriet som jag vet att jag läste som barn. Upptäckte att den är skriven av Elsie Johansson, och stilen kändes väl igen när jag ögnade igenom de första sidorna!

Sommarpåsen har anlänt (för ett bra tag sedan)

Så, nu är jag tillbaka på bloggen efter semesterresa, altanbygge och lite annat sommarkaos.

Jag har fått ett kul sommar-paket på posten (En bok om dagens sommarpåse lyx) ! Det innehöll snygga servetter, en påse kryddblandning och en påse örtte som låter spännande, en smart utflykts-sked-gaffel. Två böcker fick jag: Arto Paasalinnas Domedagen gryr som ljudbok och Henning Mankells Kinesen. Jag har inte läst någon av böckerna, och tros att de är så välkända har jag faktiskt inte läst någon av författarna ens. Jag har faktiskt ett par andra olyssnade Paasalinna i bokhyllan, som inte blivit liggande pga ointresse utan pga att jag ganska nyligen började lyssna på ljudböcket på allvar. Eftersom jag väldigt sällan, snudd på aldrig, läser deckare har jag inte heller läst Mankell. Men jag har en tid tänkt att jag måste ge genren en ärlig chans, och Kinesen verkar av baksidestexten att döma vara intressant på många sätt. Roligt att få en bok som jag säkert annars hade missat att ens titta närmare på. Jag ser fram emot att läsa den när vardagen rullar på igen, för nu på semestern finns det ingen tid eller ro för tjocka böcker!

Tack så mycket Eva för det fina paketet!

På återseende!

Nu kommer jag att vara bortrest i princip utan nätuppkoppling (om jag inte får det jämrans mobilnätet att fungera) en tid. Bara utifall någon undrar varför jag är så tyst! :-)

Hjärtdjur

Hertha Müllers roman Hjärtdjur ingår i Lyrans jordenrunt-utmaning, resstopp Östeuropa. Müller är rumänska och romanen utspelar sig under Ceauşescu-regimens dagar i Rumänien. Fyra unga studenter, alla med tysk bakgrund, läser förbjuden litteratur och uttrycker regimkritik i vaga, försiktiga dikter. Gör de uppror på något mer sätt? Det får man inte tydligt veta. Säkerhetspolisen, speciellt en kapten Pjele, förföljer och trakasserar dem, föräldrarna skriver anklagande brev och ingen vet vem man överhuvudtaget kan lita på. Vi får följa de fyra vännerna när de efter studietiden försöker att leva så gott det går i en märklig tid i ett märkligt samhälle, som de allra flesta försöker ta sig ifrån.

Nu är den färdigläst, men det tog sin tid. Det här är ingen roman man hastar igenom, men inte heller en text som klarar av för långa läsuppehåll. Bokmania skriver att det tar ca 50 sidor att ställa om sig för att helt förstå Müllers språk, och det stämmer tycker jag. Hon kallar ständigt saker vid andra namn, och när de kallas vid sina rätta namn kan man ändå inte vara säker på att det är den saken som åsyftas. Meningarna är korta, fragmentariska, fulla med tomrum efter det som inte sägs. Det här är ett sätt att skriva som signalerar att jag som läsare ska tänka efter, förstå något, inse att detta lilla är något viktigt, kanske en vändpunkt. I den här romanen är varje stycke utformat på detta vis. Varje liten händelse uttalas med långsam, artikulerad ton och lämnar efter sig en konstpaus.

Det är förvirrande, på ett provocerande men intressant sätt, att inte veta vad av allt det beskrivna som är viktigt och vad som bara är vardagliga detaljer utan djupare symbolisk innebörd. Som om hela romanen är skriven med den hemliga kod som de fyra vännerna använder i sina brev. Där betyder ordet nagelsax att skribenten varit inkallad till förhör, skor betyder husundersökning, ett enkelt komma betyder dödshot. Här sitter jag och läser, och likt romanens onda skugga kapten Pjele försöker hitta förbjudna tankar i vännernas brev försöker jag uttyda den egentliga innebörden av Müllers text. Vad ska jag lägga vikt vid och nysta vidare i och vad är bara triviala vardagsiakttagelser? När är skor bara skor, plommon bara plommon och när betyder de något annat? I början av läsningen verkade allt betydelsetyngt, men snart lärde jag mig att Müller helt enkelt återger skeenden via omvägar. Hon ger läsaren några fragment, några detaljer i bilden och sedan måste jag själv koppla ihop dem, dra egna slutsatser. Det mesta förblir osagt eller halvsagt. Och mer och mer förstår jag att detta språkbruk är en illustration av livet i en diktatur där allt och inget kan leda till misstankar och förhör, där ingen plats, ingen människa är säker, där allt som utgör livet kan bli betydelsefullt just för att ingen vet någonting om framtiden. Som om berättarjaget klamrar sig fast vid varje detalj som man gör innan ett avsked. Samtidigt säger språket naturligtvis mycket om hur man måste kommunicera när inget får sägas rakt ut, när allt det viktiga måste stå mellan raderna. Kanske måste man t.o.m. börja tänka på det viset.

Jag hade ingen förkunskap om förhållandena i Ceauşescus Rumänien, annat än de oförglömliga reportagen om barnhemsbarnen som chockade alla för tjugo år sedan. Nu vill jag veta mer! Hjärtdjur ger en stark bild, eller snarare känsla av hur det kunde vara att leva under detta förtryck, men det vore intressant att även läsa något tydligare, mer faktainriktat.

Jag kommer att läsa Hjärtdjur igen. Under läsningen kändes det som om jag skulle kunna läsa den en gång om året och fortfarande hitta nya vinklar av berättelserna varje gång. Kanske hittar jag något mer av Müller, kanske inte. Jag är jätteglad att jag gick med i denna utmaning, annars hade jag med stor sannolikhet inte hittat henne alls!

Dagens kärleksförklaring: fläder

Jag har gjort flädersaft, berättade lillasyster häromdagen. Hon hade däremot inte frågat hyllefrun om lov att plocka blommor, inte hade hon gått tre varv motsols runt busken på midsommarnatten och inte en droppe spenvarm mjölk hade hon offrat! Det är ingen ordning på ungdomen nu för tiden. Voj voj, hoppas att jäntan inte drar på sig olycka.

Det är något visst med säsongsbundna smaker. Visst, man kan köpa fläderprodukter året om, men det smakar faktiskt annorlunda såhär på försommaren. Om man nu inte har tillgång till hemgjord saft är ICAs ekologiska variant god. Fast flädersaft smakar bättre en riktigt varm dag än en regntung, som idag. Jag har också hittat schweiziska örtkarameller med tydlig flädersmak, som passar riktigt bra ihop med en god bok. En gång försökte jag göra flädersorbet, men den blev alldeles för söt.

Här hemma har vi börjat möblera om i trädgården och ska bl.a. ersätta en ganska tråkig häck med en fläderbuske och lite till. Jag hoppas på snabb tillväxt och fina skördar, och om busken också skyddar hemmet mot gräl, lockar till sig vänliga vättar och skrämmer bort troll och häxor kan man väl se det som en bonus!

Läs mer om fläder här!

Enklast och godast!

Den här favoriträtten kallar jag pasta med allt som är gott. I just denna version, från i tisdags, fanns det:

kronärtskockshjärtan
kapris (+ lite av spadet)
soltorkade tomater
oliver
rödlök
paprika
citronbitar
hyvlad parmensan
röd pesto
olivolja med basilika
champagnevinäger
(ev. salt o peppar)
pasta

Ingredienserna kan variera en aning beroende på vad som finns hemma, men kronärtskockshjärtan, kapris och röd pesto är måsten, annars blir det en annan rätt. Godast blir det om alla tillbehör får gucka ihop sig i skålen innan man blandar med pastan. En bit lufttorkad skinka till är mums, men inte nödvändigt.

Damernas detektivbyrå

Alexander McCall Smiths Damernas detektivbyrå har ju blivit en succé och fått en hel mängd uppföljare om Mma Ramotswe. Efter att ha lyssnat på den första boken kan jag förstå att läsare blir förtjusta i den smarta, men samtidigt komiska detektiven och samhället omkring henne – ett Botswana som känns lagom exotiskt och samtidigt trivsamt. Boken är trevlig, helt enkelt. Visst innehåller den mörka allvarsbitar om Mma Ramotswes misslyckade äktenskap eller om häxmedicin med minst sagt obehagligt innehåll, men det är det småputtriga och dråpligt humoristiska som jag minns mest.

Boken har en ramhandling, kan man säga, som utgörs av Mma Ramotswes liv och ett av de fall hon får att lösa. Utöver detta löser hon ett flertal fall som inte har någon direkt koppling vare sig till varandra eller till ramhandlingen, och den dramaturgin tycker jag blir tråkig. Ett par av fallen är roliga eller intressanta, som en helt okej novell inklämd i berättelsen, men några av dem är simpla och trista, med någon enstaka komisk detalj. Trots ibland oväntade lösningar saknar de den finess som kännetecknar en bra detektivgåta.

Men jag skulle nog ändå kunna tänka mig att läsa eller lyssna på fler berättelser om damernas detektivbyrå, främst för Mma Ramotswes skull – en litterär figur man helt enkelt inte kan undvika att gilla! Det är mycket möjligt att jag skulle vara fast efter andra boken eller så. Jag har redan skrivit om Babben Larssons tveksamma uppläsning av boken, och känner mig genast lite mer positivt inställd till fortsatt lyssnande när jag ser att senare delar i serien är inlästa av andra personer.

En intressant insikt om mig själv och min föreställningsvärld gav den mig också, Damernas detektivbyrå. Att Mma Ramotswe är en svart kvinna får man ju klart för sig redan tidigt, men jag kom på mig själv med att föreställa mig flera av de personer hon möter i sitt arbete som vita, när det inte stod något explicit om deras utseende. Lite pinsamt, måste jag säga.

När man skjuter arbetare

Med precis rätt röst och tonläge läser Gunilla Nyroos Kerstin Thorvalls När man skjuter arbetare. En fantastiskt fin uppläsning, helt enkelt, som bara blir bättre av att man ibland hör henne vända blad i boken!

Berättelsen kretsar kring Hilma, en klok och duktig flicka som i tjugotalets Sverige ramlar in i en stormig ungdomsförälskelse och sedan döms (eller dömer sig själv) till ett förskräckligt äktenskap. Hilmas liv och öde spelas hela tiden upp mot en fond av händelser i samhället omkring henne, vilket gör romanen till en av dessa berättelser om människor av kött och blod som ger liv åt historien, som får en att leva sig in i och minnas förhållanden man själv inte upplevt.

Den här berättelsen berör. Den vrider om och ger mig ont i magen. Jag skakar på huvudet, lutar det i händerna - nej, nej, det får inte, kan inte... Hilmas öde är föga avundsvärt, men så viktigt att berätta. Alla borde läsa den här boken. Den berättar inte bara historien om ett gripande människoöde utan också historierna om alla de faktorer som kom att påveka denna människas liv. Om sträng gudstro på gränsen till självutplåning, om kroppsarbetets tillfredsställelse, om synd och skam, om överhet och underklass, om försakelse och uppoffring, om sinnessjukdom i en tid då inga effektiva mediciner fanns, om klasskamp men också om stoltheten i att veta sin plats och med jämnmod göra det som förväntas av en.

Ibland tycker jag så förfärligt synd om Hilma, som borde fått det så mycket bättre, som trycks ner så av tradition och religion och klasskomplex. Ibland blir jag uppriktigt förannad på henne. Vilket dårskap att gå med på dessa villkor! Hon borde kunnat säga nej, ta sig ur i tid när tillfälle bjöds och besparat sig själv lidande och bitterhet. Inte byggdes kvinnlig frigörelse på den här typen av uppoffringar! Är hon en beundransvärd stark kvinna eller en fegis som trampar på i invanda mönster och lever martyrliv för att hon vägrar tänka själv? Antagligen är hon både och.

Till min hemlige vän.

Jag har anmält mig till En bok om dagens Sommarpåse lyx, och nu har jag fått en bloggvän att skicka paket till. Spännande! Men nu ska någon stackare skicka något till mig också, och min blogg vimlar ju inte precis av ledtrådar till vad jag gillar, så jag tänkte anamma uppmaningen att svara på några frågor. Vissa frågor blev för svåra, så de sorterade jag bort. Men jag kan glädja min hemliga paketvän med att jag gillar det mesta! Jag har inga strikta vanor eller egentliga aversioner. Jag äter allt utom inälvsmat, dricker både te och kaffe, läser gärna något jag själv kanske inte skulle hittat. Jag gillar att variera mig och att prova på nytt.

* Har du någon önskebok?
Allra helst skulle jag vilja ha en bok som sändaren verkligen gillar! Jag kan tänka mig att läsa det mesta, bara någon tycker att boken är riktigt bra.

* Vilken är den bästa bok som du har gett bort?
Werner Aspenströms samlade dikter.

* Skulle du kunna tänka dig att ta emot beg. böcker?
Absolut!

* Läser du på andra språk än svenska?
Engelska funkar också.

* Lyssnar du på böcker? (Mp3 eller cd?)
Japp, både och.

* Vad tyckte du om att få i paket då du var liten?
Spel var en favorit (alltså riktiga spel, före dataåldern)

* Har du gett bort något i present, som du egentligen själv skulle ha velat ha?
Ofta! :-) Senast en snygg duk från Spira.

* Vilken slags smycken gillar du?
Jag har inte hål i öronen och armband har en tendens att ramla av pga smala händer. Jag har gärna halsband, av alla sorter och färger.

* Samlar du på något?
Nä, inte direkt.

* Annan sysselsättning - än att läsa böcker?
Just nu är jag mest med barnen, känns det som! Påtar lite i trädgården, matexperimenterar, gillar att göra kreativa saker (rita, pyssla, snickra), även om jag sällan får tid. Är intresserad av språk, psykologi och teater.

* Vad gör du en perfekt sommardag?
Det finns två, nej tre sorters perfekt: 1. Härligt väder, lantlig idyll, inga måsten, läsa bok och dricka gott kaffe, lyssna på p1 och bara vara. 2. Massa vänner, god mat och dryck, sitta uppe sent och snacka, barnen leker utan större konflikter och sover länge morgonen efter! 3. Vara i någon spännande stad, titta på gamla hus, springa på muséer och äta gott på restaurang.

* Favoritfärg?
Det varierar, men aldrig blått och sällan rosa.

* Favoritland?
Skulle gärna åka till Indien, gillar att semestra i Italien.

* Favoritfilm och favoritteveserie?
Favoritfilm är nog En långvarig förlovning. Jag gillar alla Jeunets filmer, de flesta av bröderna Cohen, m.fl. Jag gillar när filmer går utanför ramen för det realistiska, men kan också uppskatta dramer och bra barnfilmer! Jag skulle aldrig betala biobiljetter för en action- eller skräckfilm. Fast de senaste åren har jag inte varit en särskilt flitig biobesökare öht, måste jag erkänna.:-)

Jag följer inte någon TV-serie, men gillar House, Flight of the Conchords, My name is Earl, The Office m.fl.

* Var föddes du?
Sörmland, om nu det är relevant i sammanhanget. :-)

* Vilken plats på jorden gillar du bäst?
Jag vet ärligt talat inte.

* Är du allergisk mot något?
Nej.

* Favoritgodis?
Mörk choklad och saker med violsmak, men jag är allätare.

* Favoritdrink eller favoritdryck?
Jag är alldrickare också.

* Rent allmänt så gillar jag....
Femtiotalsinspirerat, återanvändning, roliga kryddor

* Rent allmänt så ogillar jag...
Prydnadssaker utan funktion, saker med text på (förutom böcker då!). Ja, och så krig och orättvisor och sånt förstås.

Bättre än rester!

Gårdagens lunch var av det lite lyxigare slaget. Inte lyx som i dyrt, utan lyx som i gott och sällsynt på vårt matbord.

Könsrollsfällor i barnböcker: kläder som könskod

En bieffekt av att neutrala figurer ofta uppfattas som manliga är att flickor och kvinnor i bilderböcker tröttsamt ofta kläs upp i kjolar eller klänningar och den till synes obligatoriska rosetten i håret. Jo, så ser väl flickor ut ibland, men oftare på femtiotalet än idag. Nu tycker jag inte att det är något fel i att flickor kan ha klänningar (om de tillåts leka i dem) eller hårprydnader, men det irriterar att könet nödvändigtvis måste markeras. Det blir ytterligare ett bevis för att en människa är en man om den inte har synliga attribut som visar på motsatsen. Jag menar, ofta framgår könet på figuren ändå av berättelsen, om det nu ska vara så viktigt. Då kan väl en bilderboksflicka få ha jeans, keps och kort hår någon gång i alla fall? Eller är hon inte längre flicka då?

Ett intressant exempel tycker jag är Godnatt alla djur av Lena Arro med bilder av Catarina Kruusval. (Kruusval har även skrivit och tecknat Ellen-böckerna.) De två barnen som ska tälta i berättelsen kallas Bubblan och Pärlan. Bubblan har kort hår, jeans, tröja, mössa, gympaskor och Pärlan har tofsar, tunika, tights och skor med spänne. Bubblan är den aktive i historien: lyser med ficklampan och lugnar Pärlan som hela tiden hör konstiga ljud, förklarar vilka djur som kommer och varför de vill komma in i tältet. Så visst skulle man kunna säga att det här är en klassiskt könsrollskonservativ berättelse både i ord och bild? Det lustiga är bara att texten inte ger några personliga pronomen på barnen förrän på allra sista sidan! Som vuxen läsare tycker man sig snabbt känna igen upplägget "flicka och pojke på äventyr", ett koncept som ska garantera igenkänning för alla och som vi sett i otaliga böcker, filmer och julkalendrar genom åren, och så könsbestämmer vi barnen utan eftertanke. Inte så många pojkar klär sig som Pärlan (även om det naturligtvis också går an), men ganska många flickor klär sig som Bubblan. Varför skulle det inte kunna vara en berättelse om två flickor som ska tälta? Namnen i sig är ju inte alls könskodade. Bara för att de ser olika ut drar vi omedelbart slutsatsen att de är av olika kön, men de kanske bara har olika klädsmak? Det skulle mycket väl kunnat vara från min egen barndom, när jag och granntjejen tältade på vår baksida - vi var ungefär så olika. Nu smyger det sig in ett "han" i allra sista meningen, men det skulle man som högläsare kunna hoppa över, om man vill trotsa Kruusvals könssereotyper (som tyvärr syns lite även i hennes andra böcker, som vi trots det läser ofta).

Det här med tjejattribut är lyckligtvis inte regel i nyutkomna svenska bilderböcker. Pija Lindenbaums Gittan har t.ex. alltid byxor.

Dagens kärleksförklaring: nektariner

Jag blir så glad när nektarinerna dyker upp i frukthyllorna såhär på försommaren! Det måste vara den bästa sommarfrukten, alla kategorier. Den är liksom så - fruktig: en lagom blandning av syrlig och söt smak och så saftigheten, som är precis vad jag är sugen på när jag är sugen på frukt. Och skalet har inte det där obehagliga luddet som gör att jag har svårt att äta persikor. Den enda nackdelen är väl att ätandet kan bli lite slabbigt.

Så, det var dagens fruktrecension! :-)

Vart tog riktiga Babben vägen?

Jag började precis lyssna på när Babben Larsson läser Damernas detektivbyrå (Jo, det blir en del ljudböcker nu - det funkar helt enkelt inte att sitta med näsan i en bok med en tiomånaders bebis krypande kring fötterna). Babben läser, det kan väl inte gå fel? Hm, jag vet inte, jag. Till min stora besvikelse läser hon på någon sorts tillkämpad stockholmsk dialekt. Varför? Det är irriterande, men kanske inte tillräckligt störande för att ge upp lyssnandet.

Berlinerpopplarna

Jag lyssnade på Berlinerpopplarna av Anne B. Ragde. En hemmaboende grisbonde, en begravningsentreprenör med förlorad gudstro, en homosexuell skyltfönsterdekoratör, en gammal, tillbakadragen far och en doinant, men döende mor. Dessa fem har en gång vait en familj, och trassliga relationer är bara förnamnet i denna berättelse om en minst sagt ofrivillig släktsammankomst. Lögner, inskränkta åsikter och bitterhet sitter lika ingrott som smutsen i grisgårdens köksgardiner - de som alltid suttit där. In i denna både fysiska och sociala unkenhet träder ett vuxet barnbarn, och i och med det sätts saker i rullning som legat stilla och undangömt i många, många år. Ett riktigt bra upplägg och det blir en riktigt bra berättelse.

Persongalleriet i den här boken är härligt spretigt, något som bäddar för intressanta möten, eller krockar är kanske ett lämpligare ord. Jag gillar hur Ragde låter alla personerna få komma till tals i egna kapitel. Vi får verkligen uppleva hur olika förhållanden och händelser kan tolkas av olika människor. Det som i den enes ögon är ett fint och städat kök är i den andres ett sanitärt katastroforåde. Lite stereotypt tecknade kan de kännas, personerna, och då särskilt lillebror Erlend som uppfyller i princip alla bögklyschor som finns. Men lite är det en del av berättelse också, detta att alla har fastnat i sitt mönster, lever efter förväntningar oavsett om de slagit sig fria från föräldrarna eller inte.

När jag har läst klart tycker jag inte att jag har fått svar på alla frågor. Jag förstår fortfarande inte hur mamman har styrt sin familj, jag vet inte tillräckligt mycket om farfaderns död. Men boken har ju två fortsättningar och dessa kanske ger utförligare förklaringar? Jo, jag ska läsa dem, men jag känner ingen fanatisk brådska.

Bra uppläsning av Irene Lindh.

Mammor i litteraturen

Precis när jag tänkte skriva om hur många mödrar jag läst om på sista tiden lät Lyran veckans tematrio få handla om minnesvärda mammor i litteraturen! Nu backar jag i stället till tidigare läsupplevelser och skriver om de senast upplevda mödrarna vid något annat tillfälle.

1. Nora i Ibsens Ett dockhem är fortfarande idag en provocerande mamma när hon lämnar sina barn för att finna sig själv. Tyvärr har jag aldrig sett den på scen, bara läst den.

2.Först kom jag att tänka på Farmor i Farmor och vår herre – en riktigt dominant matriark, men sedan insåg jag att en annan av Hjalmar Bergmans mammor lämnat en tydligare minnesbild, nämligen Chefen fru Ingeborg, även hon en dominant och samtidigt sorglig mor som blir förälskad i sin dotters fästman. Jag såg och älskade TV-serien med Mona Malm i huvudrollen, och boken sträckläste jag för bara några år sedan.

3. Skräckmamman är väl Willies mor i Godnatt mister Tom, som misshandlar sina barn både fysiskt och psykiskt. Men Michelle Magorian har också skrivit en av de bästa mammorna i litteraturen i Hemlängtan. Rustys mamma (namnet finns bakom något i hjärnan just nu) försöker till en början vara sträng och göra det hon tror är rätt och riktigt för dottern, men inser slutligen sitt misstag och lyssnar i stället på dotterns egna vilja och de får en mer jämlik relation.

4. Det får bli en fjärde mamma, eftersom jag tänker på henne ibland, nämligen Simons mamma i Simon och ekarna (har glömt namnet här också - Karin, eller något i den stilen?). Hon är en så avgudad och perfekt mamma i alla avseenden att hon ger svärdottern enorm prestationsångest - hon kommer ju aldrig att kunna bli lika bra. Jag brukar tänka på denna skildring ibland när jag själv inte känner mig så perfekt, och intala mig att det är nyttigt för mina söners framtida föräldraskap och partners att inte ha en felfri förälder eller svär-dito att leva upp till! :-)

Slutligen tycker jag att Ringen-trilogin är värd att nämnas i sammanhanget p.g.a. dess fullständiga avsaknad av mödrar! Ni som kan böckerna utantill; nämns någons mor någonsin? Jag tycker att det är idel fäder - om man nu inte ska tolka honmonstret som en mardrömsbild av den onda modern...

Könsrollsfällor i barnböcker: Pojken som norm

Har du börjat berätta en historia för ett barn någon gång, om t.ex. en hund, och automatiskt, utan vidare eftertanke kallat hunden för "han"? Krävs det inte en medveten tanke för att göra den till en tik i stället? På samma sätt känns det som om många barnboksförfattare i första hand fantiserar kring pojkar och män när de skapar sina berättelser. Det finns naturligtvis massor av böcker om flickor, men ofta är de manliga figurerna/personerna i majoritet. Kan någon t.ex. komma på ett exempel på ett litterärt kompisgäng med en eller två pojkar och ett flertal flickor? Trion Pippi-Tommy-Annika är det enda exemplet jag kommer på. Astrid Lindgrens bullerbybarn utgörs också visserligen av fyra flickor och tre pojkar, men lilla Kerstin är ju inte precis en i gänget. Vanligare då är att en eller ett par flickor liksom har tillstånd att vara med pojkarna.

Vissa författare, som t.ex. Barbro Lindgren och Jan Lööf, har själva sagt att de hellre skriver om pojkar för att det är roligare (med reservation för att de inte använde exakt odret roligare, men något i den stilen). Jag tycker att det är ett märkligt argument, eftersom en flickkaraktär rimligtvis borde kunna göra, säga och tänka detsamma som en pojkkaraktär, men kanske hämmar flickkönet författarens fantasi? Sorgligt i så fall, tycker jag.

Det finns också en tendens hos läsare att tolka könlösa djur, människor eller andra figurer främst som män eller pojkar, i alla fall om de befinner sig i en neutral miljö och inte gör något som direkt tolkas som ett flickbeteende. Ta t.ex. Lena Landströms fina berättelser om en strand befolkad av flodhästar (En flodhästsaga, Småflodhästarnas äventyr, De nya flodhästarna). Där finns flodhästmadammen, som av namnet att döma är av uppenbart honkön, men alla de övriga flodhästarna är naket könlösa. Småflodhästarna är tre ungar, som alltid omnämns i plural och därför aldrig får några personliga pronomen. En nykommen unge kallas bara "den nya flodhästungen" och förblir även den könlös berättelsen igenom. Ändå är det så lätt att bara se fyra flodhästpojkar, så lätt att peka på bilden och tillägga "Titta vad han gör! Dyker från trampolinen!".

Vill vi ge våra barn, söner som döttrar, bilden av att en varelse som regel är en man, om inget antyder motsatsen? Själv kämpar jag både mot mina egna alltför snabba könsbestämningar och försöker att ifrågasätta fyraåringens tendens att se pojkar och hankön i det mesta. (T.ex. har han väldigt svårt att acceptera att dinosaurier också är flickor. Ja, kanske långhalsarna eller en och annan stegosaurus, men inte köttätarna! Vi får ta och låna boken om Tyra vid nästa biblioteksbesök.)

Hur gör du?

Jag målar självbilder

Nu är det dags att göra upp med en myt om mig själv:

Jag älskar böcker men är ingen bokslukare. Jag önskar att jag vore det. Jag har nog en gång i tiden sett mig som det, och känslan dröjer sig kvar att det är något jag borde vara. Visst har jag läst en del, men jag kan inte påstå att jag läser ovanligt mycket. Kanske inte ens mycket. De senaste åren har läsfrekvensen faktiskt sjunkit till en skrämmande låg nivå. Det är väl inte jordens undergång vi talar om, men jag har alltid sett mig själv som en läsande person och det har gått hårt åt min självbild att jag faktiskt inte varit det. Jag skulle kunna skylla på jobbet och barnen, att det inte finns tillräckligt med tid, men egentligen har jag nog aldrig varit någon riktig bokslukare, och det är väl dags att jag börjar inse och acceptera det!

Varför inte bokslukare om intresset finns, undrar du kanske? Det kan ha många förklaringar. Dels läser jag ganska långsamt; jag kan visserligen sträckläsa en bok jag verkligen gillar (eller, kunde göra det på den tiden när jag inte hade barn som krävde omsorg och uppmärksamhet en stor del av dygnet), men inte kan jag läsa ut en deckare på en timme, som många andra verkar göra lite titt som tätt! :-) Det här är väl i mångt och mycket en träningssak, så jag borde kunna få upp tempot om jag jobbar på det.

En annan förklaring är att jag inte känner något behov att läsa för läsandets skull. Jag älskar intressanta berättelser och bra språk, så jag väljer bara böcker som jag tror är riktigt bra. Jag läser t.ex. sällan deckare även om jag kan tycka att en mordgåta är underhållande, eftersom jag är osäker på om jag vill offra min tid på något som jag kanske inte kommer att gilla. Jag har för många olästa böcker för det, och som sagt tar jag lite tid på mig.

Det där med borde är en annan bov i dramat. Saker man bör riskerar att helt suga lusten ur aktiviteten. När antalet böcker jag borde ha läst känns alldeles oöverstigligt vet jag inte var jag ska börja, och ser ingen chans att ens få en översiktlig överblick av alltihop, och vart tog då läslusten vägen? Jag ska göra vad jag kan för att skippa den tanken i fortsättningen.

För nu ser jag ju en ljusning! Nu har saker ändrats - eller nej, jag har ändrat på saker. Jag startade en bokklubb med goda vänner, för att få ett beting, och kom verkligen igng på allvar med läsningen. Jag började skriva här om böcker och läsning, och har därigenom hittat en hel massa fantastiska bokbloggar, som visserligen ibland sätter igång borde-tankarna lite väl mycket, men som mest inspirerar och lockar till läsning. Jag upptäckte att en bok i veckan inte är ett orimligt mål, jag hoppade på jorden-runt-utmaningen för att vidga mina vyer och nu, när jag känner att jag är lite närmare den jag läsande människa jag vill vara kan jag kanske också låta idealbilden backa en aning, för att möta upp.

Med andra ord: Det här får mig att må bra!

Akta dig för könsrollsfällorna!

Nu har diskussionen med Vixxtoria fått mig att vilja skriva så mycket om könsroller i barnböcker att jag får göra det till en hel serie inlägg, för att det inte ska bli för långt. Det är något av ett favoritämne! Jag borde kanske läsa på lite mer fört, t.ex. den här boken, men nu blir det i stället mina högst personliga iakttagelser och funderingar.

Jag tänkte att jag skulle skriva om:
- mannen som norm
- könskodade kläder
- stereotypa djur
- vuxna i barnböcker
- vad pojkarna missar

Kanske blir det något mer och kanske blir det inte i den ordningen, men har jag nu sagt att jag ska skriva om allt detta så får jag ta och göra det också, även om det tar en liten stund.

Pirater och prinsessor

Jag klistrar in ett inlägg från min gamla blogg, som ett tillägg till Vixxtorias resonemang kring Alfons och Milla.

---
Idag är det maskerad på dagis och jag satt uppe halva natten och sydde en pirathatt. Det var riktigt kul att sy, men barnets entusiasm motsvarade på intet sätt ansträngningen: han ville inte ha den på sig. Man kan ju tycka att jag kunde haft bättre framförhållning och beställt en hatt på nätet, men det är liksom meningslöst att fråga fyraåringen vad han vill klä ut sig till för tidigt, för då hinner han ändra sig. Och har han väl ändrat sig är det inget att göra åt. Nu ville han alltså vara pirat, en idé som väcktes av att vi läste Pirater och prinsessor av Maria Jönsson och Lotta Olsson Anderberg. Den handlar om en tjej som gärna vill vara prinsessa på maskeraden, men eftersom mamman inte kan sy så får hon vara pirat, som vanligt. Naturligtvis upptäcker hon att det är roligare att vara pirat, fast alla andra tjejer på kalaset är prinsessor. Sensmoralen är att det är roligast att skilja sig från mängden - när alla andra också vill vara pirater på nästa kalas är det inte lika kul längre.

Den här boken har tidigare stått med på min lista över bra könsrollsutmanande böcker, men jag måste verkligen ta bort den därifrån. Nu är väl iofs fyraåringen lite för liten för att förstå alla vändningar i berättelsen, men det enda han uppfattar är ju att pirater är bättre än prinsessor. Boken börjar med att slå fast hur en flicka ska vara, och gör tydligt vad som är avvikande:
"Så blev det pirat, för pirat blir det jämt.
Pirat! Ni kan tänka er själva.
En flicka ska vara prinsessa bestämt,
och annars dansös eller älva."
Det här sättet att berätta en historia på är ju inte ett dugg könsrollsutmanande, snarare tvärtom. Här blir barnet serverat en "sanning" som hen kanske inte ens har tänkt själv, och får en tydlig vink om att berättelsen handlar om något onormalt. En lektion i könsroller, helt enkelt! Det finns liknande berättelser i Bamse, där historien börjar med att t.ex. tomten säger att flickor inte kan köra slädar, för det har de aldrig gjort, för att senare bli överbevisad. Tanken är ju att förespråka jämställdhet, men i stället han man gjort jämställdheten till något udda. Konceptet passar kanske bra om man ska utmana tänkandet hos en fyrtiotalist, som tagit könsroller för givet i hela sitt liv, men barnet lyssnar och lär: flickor ska vara prinsessor, flickor kan inte köra slädar, och sen finns det undantag.

Irriterande med Pirater och prinsessor är också att huvudpersonen inte gillar sin egen kostym förrän hon fått den bekräftad av Per, "den snyggaste killen i klassen". Tjejens egen vilja att vara utklädd till prinsessa är därmed fel. Det spelar ingen roll att hon själv inte gillar sin kostym, att gummibandet kliar och att mamman avfärdat hennes prinsessdröm med "det kan du glömma", eftersom detta uppenbarligen är vad som krävs för att bli omtyckt av Per. Tillsammans skrattar de åt prinsesskonformiteten och väcker irritation och avund hos de andra tjejerna. Att Per är utklädd till cowboy, precis som de andra killarna på festen, kommenteras däremot inte. Tydligen är det bara fel att fastna i den kvinnliga könsrollen. De prinsessklädda tjejerna framställs som malliga, tillgjorda, missunnsamma och pimpinätta - en riktig nidbild av flickighet.
"Kalaset kom givetvis av sig en del,
men alla fick lära sig detta:
Pirater är rätt och prinsessor är fel!
Och mammor som min är de rätta."
På nästa kalas ser vi hur alla tjejer klätt ut sig till pirater. Inte för att det verkade roligt eller för att de ville, utan för att det tydligen var "rätt" just nu. Modellposerna och blundögonen visar att det fortfarande handlar om en uppvisning. (Den j-a bilden vill inte hamna rätt!)

Det enda positiva med den här boken är att den visar en bild av en vuxen kvinna, t.om. en mamma, som sitter och tar igen sig i en fåtölj och löser korsord i stället för att laga mat, städa eller andra hushållsaktiviteter som mammor i barnböcker vanligtvis ägnar sig åt.

En dag i Ivan Denisovitjs liv

Första resstoppet i Lyrans jorden-runt-utmaning är Östeuropa. Den kortaste romanen blev utläst först, men jag ska försöka hinna med någon till (även om maj börjar lida mot sitt slut nu).

Aleksandr Solzenitsyns kortroman En dag i Ivan Denisovitjs liv var ingen bladvändare för mig, men denna berättelse om en enda, för huvudpersonen "nästan lycklig" vardag i ett sovjetiskt fångläger är väl inte menat som en spänningsroman direkt. Jag hade lite problem med att skilja på personerna (vilket jag alltid har i ryska böcker) och greppade aldrig riktigt skillnaden på och rangordningen mellan alla olika vakter och arbetsledare. Ihop med att läsningen blev lite upphackad gjorde detta att jag ibland inte helt och hållet hängde med i vad som hände. Slående var trots allt vilken stor betydelse det hade för lägerfångarna att hålla ordning på denna rangordning och veta exakt hur man skulle bete sig för att inte råka illa ut, när man kunde bryta mot reglerna (det måste man för att överleva) och när det var för farligt, när man måste dela med sig och när det var läge att roffa åt sig själv på andras bekostnad. Det var oerhört befriande att huvudpersonen inte var något under av välvilja och godhet, utan att han betedde sig precis som det flockdjur som han behandlades som, kämpandes först och främst för den egna överlevnaden. Berättelsen är onekligen en intressant studie i socialpsykologi, men också, naturligtvis, ett mycket viktigt tidsdokument.

Framför allt är En dag i Ivan Denisovitjs liv en sådan där bok som ger en perspektiv på sitt eget liv och sina egna krav på tillvaron. Beskrivningen av Sjuchovs miserabla vardag i fånglägret får mig dels att känna mig lyckligt lottad, dels att nästan äcklas av överflödet av prylar och mat omkring mig. Jag kommer inte att kunna skrapa upp soppa med en brödbit i fortsättningen utan att tänka på den här berättelsen.

Nu ska jag leta reda på alla andras tankar kring boken, som jag ville vänta med tills jag skrivit vad jag själv tyckte!