Nya gäster

Vilka böcker har fått följa med hem på sistone?

Marie Hermanssons Värddjuret hittade jag på ett anikvariat, och har än så länge läst några sidor. Jag tror att det var Vixxtoria som skrev om den i tematrion om mödrar. Från sommarställets relativt välfyllda hyllor lånade jag med mig Mormorsmysteriet av Elsie Johansson, eftersom jag blev lite överraskad över att hon skrivit den samt Cora Sandels Alberte og Jakob på danska. Sandels Alberte-serie skrevs det en hel del om i tematrion om danska författare, och Sandel är med på min borde-ha-läst-lista. Faktiskt ligger ett ex av Kranes konditori hemma också, som jag i mina storvulna sommarläsplaner tog hem från jobbet, i sällskap med På västfronten intet nytt, Pesten och Thérèse Raquin.

I den hyrda stugan hittade jag ett underbart vackert gammalt exemplar av Runebergs Älgskyttarna. Jag läste den på plats, men hann tyvärr inte klart, så nu måste jag hitta något exemplar av den och få veta hur det går. Jag hade nog mina tankar på att smuggla med mig boken från stugan, men det kändes som att den var i sitt rätta element där, så det nändes jag inte. Så den fick inte följa med hem, men fick vara med här i alla fall.

På bakluckeloppis fyndade jag mig till Extremt högt och otroligt nära (som jag har läst, men gärna har i hyllan), Prostens barnbarn, Trainspotting, Växa med ansvar, Lejonpojken samt en Molly-bok med dra-i-fliken-detaljer. Ynka tjugofyra kronor (10+10+1+1+1+1) betalade jag för denna lilla bunt. Extremt högt och otroligt nära har jag läst, men bra böcker vill man ju gärna ha i bokhyllan. Trainspotting har jag ingen jättelust att läsa (har däremot sett filmen), men jag köpte den för att tjämföra med receptet i Kafkas soppa. Den jämförelsen kan väl vara värd en krona! (Alltså, jag tycker att det är fullständigt vansinnigt att sälja böcker för en krona styck! Dels är de värda så mycket mer, dels är det så himla svårt att låta bli att köpa tjugo stycken. Som tur var hade just den försäljaren det ganska utplockat.:-)) Växa med ansvar verkar av baksidestexten att döma vara en skön föräldrahandbok i lite Juulsk stil. Författaren är visserligen amerikan (den engelska titeln är Kids are worth it!, som känns betydligt mer amerikansk än Växa med ansvar), så det finns en risk för att exemplen känns främmande, men jag ska ge den en chans. Prostens barnbarn har vi redan haft högläsning av i bilen. Den är härlig! Stora barnet har redan uppföljaren Kalabalik hos morfar prosten på skiva, inläst av underbara Margareta Krook, så när vi läste blev det alldeles av sig självt en blek efterapning av hennes stil.

På besök hos goda vänners lantställe passerade vi ett litet skjul där ägaren satt upp en loppis-skylt, fyllt skjulet med diverse prismärkta saker och lämnat dörren öppen. Jag plockade med mig Tove Janssons Pappan och havet och lämnade kvar en femma på bänken.

Från senaste biblioteksbesöket släpade jag hem Benfolket av Keri Hulme, som är nästa jorden-runt-bok, Den ryske debutantens handbok av Gary Shteyngart, som jag läste om på pocketpocketpocket och Ut och stjäla hästar av Per Petterson som ljudbok.

Ja, och så igår hittade jag Språket - så funkar det för halva reapriset, så den kunde jag inte låta bli.

Nu vill jag förstås höra vad ni tycker om mina nya vänner, och få tips om vilka jag snabbt ska kasta mig över!

(Jag förstår inte vad som händer med min text! Varför tar programmet bort mina blankrader?)

Tillsammans är man mindre ensam

Det måste vara svårare att läsa in böcker med många repliker och/eller många berättarperspektiv, än en bok som bara berättar ur ett perspektiv. Det gäller att hitta olika röster, tillräckligt olika för att lyssnaren ska kunna avgöra vem som pratar/tänker, men ändå inte överdrivet olika, så att det låter tillgjort och blir fars av alltihop. Jag tycker att Eva Röse i det stora hela lyckas bra med att i sin uppläsning gestalta personerna i Anna Gavaldas succébok Tillsammans är man mindre ensam. Det känns skönt, eftersom personporträtten verkligen är den stora behållningen med den här romanen.

Handlingen är en variant på ett tema som jag är ganska förtjust i, nämligen "väldigt olika personer möts slumpartat och kommer varandra nära, lär varandra något". I just denna roman tycker jag att turerna i relationerna som byggs upp tjatas om en del, trampar runt. Vi får inga stora överraskningar, men skeendet är inte heller onödigt förutsägbart (alltså de faktiskt händelserna - relationerna är väldigt förutsägbara). Som sagt är det personporträtten som växer fram i och ikring den yttre handlingen som är det verkligt intressanta. Jag har överseende med att det yttre rullar på i halvtrista spår för att få umgås mer med personerna. Och det är väl så livet funkar! Vardagen är ganska vardaglig, men människorna i den är intressanta.

Jag hade läst redan innan att boken skulle sluta lyckligt, men jag skulle nog helst ha hoppat över de sista sidorna (ljudspåren) för de förvrängde och nästan förlöjligade en riktigt fin historia. En något haltande liknelse, men som att daVinci skulle ha målat på en glad-gubbe-mun på Mona Lisa i sista sekunden. Och då tänker jag inte att Gavalda förstör ett mästerverk, för så fantastisk är nu inte romanen, men hon tar bort en del av ovissheten, frågorna som skulle ha dröjt sig kvar efteråt och låtit berättelsen växa. Nu får jag ett slut som är så avslutande att berättelsen försvinner ur mitt medvetande efter sista sidan. Det känns lite trist - jag som ville ha kvar personerna och tänka på dem, undra över dem även i fortsättningen.

Jag tänker att med anledning av det jag redan skrivit skulle denna roman göra sig riktigt dåligt på film, och jag ser när jag kollar runt lite på nätet att den film som (naturligtvis) redan gjorts fick ett minst sagt ljummet mottagande. Boken är däremot läsvärd!

Kafkas soppa

Ettåringen gillar att bläddra i böcker, och då gärna pocketböcker. Vi låter honom hållas eftersom han bara bläddrar och inte river, och det är väl lika bra att lära sig att hantera böcker tidigt. Efter hans ivriga framfart ligger ett par hylldecimeter böcker på golvet, och där hittar jag ofta sådant jag helt glömt, eller i alla fall inte tänkt på på länge. Igår hade han dragit ut Kafkas soppa - Den samlade världslitteraturen i 14 recept av Mark Crick. Denna lilla pärla innehåller recept skrivna med fjorton olika författares särskilda stilar. Vi får följa Mrs B:s bekymmer med att finna ett lämpligt sällskap till sina omhuldade ägg inför den stundande lunchen för grannarna (à la Jane Austen), läsa om hur K. lagar en oplanerad misosoppa till några gäster som han inte vet om han bjudit eller vad de har för avsikt med besöket (à la Kafka). Favoriten av dem jag har läst är de grillade ostsmörgåsarna à la Pinter, där själva tillredningen förstås av scenanvisningarna mellan replikerna.

Jag köpte boken när den nyss hade kommit ut (minns inte riktigt om jag ev. fick den av maken, alternativt om han fick den av mig), men ännu har jag inte läst alla recepten och inte kommit mig för att provlaga ett enda. Nu ska jag ta tag i det! Ostsmörgåsarna ligger bra till, men den Homeriska kaninanrättningen får nog vänta. :-) Framför allt känner jag att jag vill se till att ha läst originalförfattarna som här efterhärmas. Austen, Kafka, Márquez, Steinbeck, Woolf, Homeros, Borges och Pinter har jag läst, men jag har inte läst hela verk av Raymond Chandler, Irvine Welsh, Marcel Proust, Marquis de Sade, Graham Green eller Chaucer. Nu när jag verkar ha kommit över min det-finns-för-mycket-som-jag-inte-har-läst-och-därför-vet-jag-inte-var-jag-ska-börja-låsning när det gäller läsandet känns det inte som ett ogenomförbart projekt.

Oavsett om man lagar recpten eller inte, eller om man känner alla författarstilarna utantill eller inte så är detta en bok som gör en glad! I alla fall om man som jag gillar både litteratur, mat och stilexperiment. Ett extra utropstecken får Cricks egna illustrationer till recepten, som även de visar prov på skicklighet inom många olika stilar.

Vem är det som bestämmer i ditt liv?

Åsa Nilsonnes självhjälpsbok om medveten närvaro borde jag väl ha läst redan när den kom ut 2004. Och när jag nu har identifierat den tanken ska jag tänka "jaha, där kom en dömande tanke, det var bara en tanke, nu har jag tänkt den, nu kan jag låta den passera". Ut genom det öppna fönstret bara, lilla tjuvnypstanke! Upp med andra skådespelare på den inre scenen!

Jag kan omöjligt läsa Nilsonnes bok enbart som psykologifördjupning, utan att relatera till mig själv. Den har ett läsartilltal som gör att man måste se sig i spegeln. De första sidorna i boken kände jag att detta inte alls var för mig. Jag är bra på att leva i nuet. Jag är ibland alldeles överdrivet bra på att leva i nuet, och skulle snarare behöva övning på att inte tänka så mycket på varje liten sak jag företar mig. När jag läste vidare hittade jag ändå mer än jag först trott som jag kunde ta med mig och ha nytta av. Som detta att låta dömande tankar passera. Det krävs sannolikt en del träning, och jag bör nog läsa dessa partier fler gånger, men jag känner att detta kan komma att vara till stor hjälp.

Även det myckna nu-levandet har Nilsonne en lösning för, som hon kallar tidsfönstret. Att leva i nuet kan alltså betyda olika saker beroende på vilket tidsfönster som nu syftar på. Det kan och bör vara olika beroende på sammanhang, men poängen är väl att det omedelbara nuet alltid ska vara en del av det fokuserade tidsfönstret.

Som gammal teaterräv med förkärlek för liknelser, speciellt i psykologisammanhang, applåderar jag allt prat om den inre scenen, rollbesättning, skådespelare och repliker. Det blir en liknelse jag lätt kan förstå, använda mig av och bygga vidare på. Allt satte sig dock inte fast efter en första läsning, så jag måste skaffa mig ett eget exemplar att läsa om och göra undersrykningar i.

Vem är det som bestämmer i ditt liv? ger inte en fullständig lösning på alla problem, men jag tror att alla skulle kunna få ut något av den. Ibland får Nilsonne det att låta för enkelt - äter du för lite gör du si, äter du för mycket gör du bara tvärtom - och ibland är det kanske just så enkelt som hon får det att låta, om man bara ger det en chans och går in för det.

Dagens kärleksförklaring: fiskbullar

Fiskbullar har oförtjänt dåligt rykte - de är delikata! Själva anrättningen är ju ganska avancerad - inget jag skulle ställa mig och laga från scratch precis - och just därför är den tokenkla tillagningen så lyxig. Är man ensam hemma med två knoddar en hel lördag är fiskbullar med potatis och ärtor den ultimata lunchen. Fyraochetthalvtåringen jublar av lycka och väljer hummersås, och den vanligtvis så matkräsne ettåringen proppar i sig av både bullar och ärtor. Nästa gång köper jag en extrastor burk, för det blev väl kanske fyra stycken över till mig.:-)

Ögonblicksbild - med betoning på ögonblick...

Inte Kafka på stranden, men väl Murakami i hängmattan. Tyvärr såg en försvinnande liten del av tiden på landet ut såhär! Därför ligger jag efter med min en-bok-i-veckan-utmaning till mig själv. Däremot plockade jag med mig hem några roliga titlar från sommarställets fulla bokhyllor. Jag hittade bl.a. Mormorsmysteriet som jag vet att jag läste som barn. Upptäckte att den är skriven av Elsie Johansson, och stilen kändes väl igen när jag ögnade igenom de första sidorna!

Sommarpåsen har anlänt (för ett bra tag sedan)

Så, nu är jag tillbaka på bloggen efter semesterresa, altanbygge och lite annat sommarkaos.

Jag har fått ett kul sommar-paket på posten (En bok om dagens sommarpåse lyx) ! Det innehöll snygga servetter, en påse kryddblandning och en påse örtte som låter spännande, en smart utflykts-sked-gaffel. Två böcker fick jag: Arto Paasalinnas Domedagen gryr som ljudbok och Henning Mankells Kinesen. Jag har inte läst någon av böckerna, och tros att de är så välkända har jag faktiskt inte läst någon av författarna ens. Jag har faktiskt ett par andra olyssnade Paasalinna i bokhyllan, som inte blivit liggande pga ointresse utan pga att jag ganska nyligen började lyssna på ljudböcket på allvar. Eftersom jag väldigt sällan, snudd på aldrig, läser deckare har jag inte heller läst Mankell. Men jag har en tid tänkt att jag måste ge genren en ärlig chans, och Kinesen verkar av baksidestexten att döma vara intressant på många sätt. Roligt att få en bok som jag säkert annars hade missat att ens titta närmare på. Jag ser fram emot att läsa den när vardagen rullar på igen, för nu på semestern finns det ingen tid eller ro för tjocka böcker!

Tack så mycket Eva för det fina paketet!